Och en tredje vid namn: Predict (förespå/förutsäga) och handlar om Isabelle som bor på ett barnhem. Fantasy även här.
Skrev faktiskt denna på en blogg för sig en gång, men har aldrig listat ut hur den ska sluta osv, var även ett tag sedan denna öppnades senast.

Jag minns inte så mycket av min barndom. Egentligen ingenting. Om man ska ta mitt liv efter mitt minne så skulle jag ha fötts natten då vi blev anfallna av nomader. Och byn blev uppbränd. Och det hände när jag var åtta. Mera än halva mitt liv till spillo.
     Visligen minns jag några saker, som lukten av mammas gröt, pappas jacka som doftade starkt av tjära, hundarnas skällande när de fick mat och min halvbrors skrik när pappa inte gav honom det han ville ha. Men det är inga bilder. Jag minns hur pappa sa att jag var lik min mor, till allt utom ögonen och hårfärgen. Så jag kan bara fantisera deras utseende. Och min bror skulle jag aldrig få en chans att veta hur han såg ut. Han kanske skulle ha kunna ha fått det kopparröda håret och de ljusa gröna ögonen som jag hade fått ta del av. Men mer skulle jag aldrig kunna fantisera om honom eftersom att vi inte hade samma mor konstigt nog.
     Det är konstigt att tänka så. Jag har ju min familj nu, eller ja… något som kan liknas med en. Ms Donna skulle kanske kunna liknas med en mor, ingen härlig sådan men med den där konstiga förbindelsen man kan få med vissa. Och Sammy som en kärleksfull syster som förstod mig i alla mina val, kanske även Gabbie skulle kunna ingå i min familj… om hon var kvar förstås.
     Flickan som man alltid kunde finna tröst i har sedan länge varit borta. En familj fastnade för henne för ovanlighetens skull och tog henne med sig hem. Gabbie var min enda länk till byn som jag inte minns. Hon hade också lyckas fly, men hon hade bara varit fem och mindes ungefär lika mycket som jag sista gången vi sågs för två år sedan.
     Tyvärr fanns det ingen direkt som skulle kunna spela rollen som pappa eller bror. Alla killar blev ofta valda och de få som finns var knappt över sju. Det fanns bara en som är över tio, Fred som på något lustigt viss bara fastnat. Han är fjorton. Som jag.
     Mycket mer finns det inte att berätta. För att berätta om mig är ungefär som att börja läsa en bok mitt i för att resten är nedklottrat av bläck som smetats runt. Men vem vet. I de flesta böcker så händer allt i slutet. Och kanske… bara kanske, kommer man hitta ett nytt exemplar. Ett exemplar som inte är nerklottrat.

”Isabelle!” Någon bredvid mig viskade mitt namn. Vem? ”Isabelle!” Vem var det? En flickröst.
     Jag slog upp ögonen och fann mig ligga i min säng. Kallsvettig. Som vanligt. Jag blinkade några gånger och såg sedan att Sammy satt bredvid mig. ”Du har haft den där drömmen igen?” Jag nickade till svar och satte mig upp. Det lilla rummet som vi delade var mörkt, och bara en ensam månstrimma trängde sig in genom gardinen på sängen som hade tillhört Gabbie men nu var tom.
     ”Om träden och mamma, ja”, mumlade jag och rufsade runt mitt fågelbo till hår. Jag hade drömt drömmen i flera år. Och upplevt den själv dessutom, men jag hade aldrig riktigt förklarat det för någon. Gabbie var den enda som visste om det också. Men inte Sammy, inte den personen jag älskade mest.
     Sammy lade huvudet på sned innan hon sedan bestämde sig för att jag mådde bra. ”Vi får väll bara somna om”, var det hon sade innan hon kröp ner i sitt täcke och efter ett tag hörde jag bara snarkningar.
     Jag lade ner huvudet på kudden och slöt sedan ögonen som för att sova, som inte var min avsikt alls eftersom jag visste att jag inte skulle kunna skjuta bort minnet av mammas isade skrik som hade svettjat sig fast i mina tankar. Jag rös fortfarande när jag tänkte på det. Och mina försök att tänka på något annat var usla. Att försöka tränga bort något som aldrig ville försvinna med att tänka på vad jag skulle göra dagen efter var ju sjukt tama. Sjukligt. För vad skulle jag göra för annorlunda än vad jag brukade? Kanske äta något annat till lunch, eller börja på en ny bok? Nej, skolan skulle vara precis som vanligt. Ovanligt trög och vara ett perfekt sömnpiller.
     Så flöt natten på och när jag öppnade ögonen för åttionde gången så såg jag att det blivit betydligt ljusare. Några minuter kvar att dra sig. Jag log för mig själv och gjorde det lite extra bekvämt. Kanske hade jag lyckas somna?
     Jag hann inte mer än att tänka ordet ”sova” innan dörren flög upp i en smäll och ms Donnas gälla röst genomlöd rummet. ”Upp och hoppa latmaskar! Sov inte iväg dagen!” Dörren smälldes igen innan jag hunnit slå och ögonen för att se på hennes runda former.
     Jag hörde hur Sammy sträckte på sig i ett försök att vakna medan jag långsamt satte mig upp för att kolla ut i det nu mera ljusa rummet. ”Äntligen är det en ny dag”, muttrade jag dystert och jag hörde hur min rumskamrat kvävde ett skratt. Varför var hon alltid så fnittrig?
     Jag drog fram ett vitt linne och en blå kjol som gick ner till knäna, skoluniformen. Om man bortser från att man skulle ha en smickrade kavaj till som verkligen passade mina fåtaliga kurvor. Vilken kul sarkasm jag har.
     När jag väl satt på mig allt – inte kavajen – så hördes ett kras och Sammys ljusa skrik tillkom. Jag vände mig om rent reflexmässigt och försökte se vad som hänt. ”Sammy, hur gick det?” Jag tog några steg mot henne där hon satt hoppkrupen bredvid sin byrå. Några glasbitar låg utströdda runt omkring henne.
     Hon började snyfta och jag satte mig långsamt ner bredvid henne. ”Och jag som sa att du någon gång skulle lyckas ta sönder den där rosen om den låg på golvet.”
     ”Den var från min mamma”, var det enda min snyftande vän fick ur sig. Och mycket väl visste jag det. Rosen hon tagit sönder var ett av sitt slag och om någon som jobbade här skulle få tag på den hade de sålt den så att kunde bli rika. Enligt Sammy var den av kristall, men det kändes så mycket troligare att den var av glas för annars skulle den aldrig varit så skör.
     Min känsliga sida gled sakta fram och jag försökte se på henne med en blick som blev suddigare och suddigare. Jag fick inte tappa fattningen. ”Jag vet gumman, men vi kan inte göra någonting åt det”, när jag väl sagt orden insåg jag att det var helt fel att säga till henne. ”Vi samlar in bitarna av den och lägger den i den där påsen du alltid har haft för minnen, du vet den där bruna som du älskar att ha med dig hela tiden.”
     Min vän nickade och hon tog upp bitarna en efter en innan hon tog den lilla påsen av skinn som låg bredvid mig. Jag såg hur hennes händer långsamt knöt upp snöret för att sedan hälla in bitarna hon fått med sig. Hennes bruna ögon var blanka av tårar och jag anade en röd ton i ögonvitan. Hennes tjocka kinder var rosiga av sömn och av tårar, och jag kände mig tvungen att dra åt snörena åt henne som för att sluta det hela. ”Nu måste du byta om, sen går vi och äter.”
     Sammy tog ovanligt kort tid på sig att byta om till skoluniformen, men till skillnad från mig tog hon på sig strumpbyxor istället för ett par långa varma knästrumpor. För på något konstigt vis frös jag alltid, fast det var september. Visligen låg fukten i luften, men Sammy klagade alltid på att jag alltid huttrade så fort jag råkade glömma knästrumporna. Till och med på sommaren.
     Vi sade inget på vägen ner för trappan till matsalen, för hon verkade inte vara på humör och mina tankar var långt borta i ett fjärran land. Enligt Sammy hade hennes mamma lämnat henne själv på barnhemmet frisk och kry, och helt utan någon förklaring till varför hon inte kunde ta hand om henne själv. Det enda hon lämnade kvar här var den röda rosen, den lilla skinnpåsen och en bok med barnsagor som Sammy aldrig riktigt uppskattat eftersom att den innehöll lite för mycket våldsamma saker – något hon absolut avskydde – och lite för vuxet språk.
     När vi kom ner för trappan så insåg jag att vi måste vara tidiga fast att incidenten med rosen hade ägt rum, bara lilla Tyra och Tiffany satt vid vårt bord medan bara Jennifer och ms Joland satt där de vuxna satt. Mrs Joland avskydde alla, inte visste vi varför men hennes aura var bara gjord av negativ energi. Vissa spekulerade om att hon var släkt med kungen i grannlandet. I det gröna landet som nu för tiden blivit brunare och mera grått för varje år som gått sedan den nya kungen hade blivit tillsatt. Giovanni. Själv så trodde jag bara att hon fått en dålig uppväxt, som alla oss andra.
     ”Isabelle!” Tyra kollade upp från sin tomma skål som snart skulle fyllas med gröt. Tyra var bara sex år gammal och var en sådan där ängel som man inte trodde fanns. Hon påminde lite om Sammy till både sättet och utseendet. Båda var lite mer kraftiga än lilla mig, båda hade gyllenblont hår och fylliga läppar fast Tyra hade skogsgröna ögon och inte bruna och om det inte räckte så var de båda långa för sin ålder. ”Sammie!” De båda flickorna flög upp från sina platser och rakt i min famn innan jag hann reagera.
     Tiffany var Tyras tvillingsyster, men de var allt annat än lika. Till utseendet, och lite i beteendet. Tiffany var mera av den tillbakadragna typen och hade kort korpsvarthår med isblåa ögon och en smal mun. Och ändå var de födda av samma mor.
      Efter vad som tycktes vara en evighet släppte de taget om mina spinkiga armar och övergick till Sammys, som verkade piggna till lite av deras varma händer. ”Hej”, mumlade hon och kramade dem tillbaka innan Mrs Joland harklade sig. Hur kommer det sig att hon alltid avbryter folk när man minst vill?
     ”Sätt er på era platser”, hennes kråklikande röst var det enda som hördes i rummet förutom det stora uret. Mrs Joland puttade upp sina glasögon på hennes sneda näsa och drog upp dagens tidning framför sig. Rubriken kunde till och med jag läsa. ’Tusentals fällda för Giovannis hand’.
     Vi gick fram till flickbordet där vi satte oss på våra vanliga platser innan jag öppnade munnen för att fråga vad som hänt. Mrs Joland drog ner tidningen så att hon kunde borra in sina gråa ögon i mina gröna. ”En ny kung ska krönas imorgon”, jag blinkade några gånger och insåg att jag inte misstog hennes leende som vreds sig konstigt uppåt.
     Nu var det Sammys tur. ”Vad menar Ni?” Hennes röst lätt skärrad och ovanligt darrig. Ja, vad menade hon? Vårt lands armé hade stått i mot Giovannis i nästan femton år, varför skulle våra murar falla nu för?
     ”Sir Nicholas föll igår, vår nya härskare svingade det avgörande slaget”, jag kunde inte annat än att kolla på henne med oförstående ögon. Vår kung, sir Nicholas hade fallit. Men hur? Folket hade själv sagt att han inte fick gå ut i strid på grund av sin försämrade hälsa. Och om han dog, skulle hans arvinge ta över men eftersom hans son Fredrik dog i en svår sjukdom för någon vecka sedan och inte hade han några släktingar som stod i närheten av honom som kunde ta över tronen så skulle Giovanni ta över det eftersom att han var den som utbringade det sista slaget.
     Tyras tur. ”Men sir Nicholas skulle ju stanna hemma”, hennes barnsliga stämma gjorde att jag ville nicka och hålla med henne, men om tidningen skrev något sådant så var det redan klart, över.
     Mrs Joland svarade inte utan drog bara upp tidningen igen, utan det var Jennifer som tog upp samtalet. ”Vi kan inte göra något Tyra, det är som vi är och vi kommer få uppföra oss efter de nya lagarna.”
     ”Men vi kan alltid stå i mot,” jag vände mig om för att möta Tiffanys blick. Vad snackade hon om? ”Det finns alltid hopp, det har ni alltid sagt. Man kan alltid vinna, och man behöver inte alltid spela rättvist.”
     Ingen svarade på henne, alla var förstummade över att hon ens sagt i mot Jennifer och Mrs Joland. Hon av alla dessutom.
     Långsamt fylldes salen med alla barn som bodde i korridorerna på barnhemmet och ms Donna började långsamt fylla på allas grötskålar. Själv tackade jag nej, jag visste inte om jag verkligen skulle kunna äta. Vårt land skulle bli som det gröna landet. Giovanni skulle styra det och det fanns inget vi kunde göra fast att Tiffany sagt så. Vi kunde bara drömma vidare.
     Ingen nämnde något om att sir Nicholas inte satt på tronen fortfarande och stämningen var på topp, precis som om detta var en vanlig dag. Jag hade nästan lust att ställa mig upp och skrika ut till alla att vi borde sörja, men jag undrade om min röst skulle hålla. Jag ansträngde mig tillräckligt med att inte började gråta, något jag brukade göra för varendaste sak. Inte fören ms Donna ropade ut till oss att alla skulle vara tysta så gladdes jag över att äntligen kunna tänka.
     ”Hör upp!” Paus. ”Idag vill jag att vi alla välkomnar en ny pojke som ska bo med oss tills någon hittar honom,” ms Donna kollade mot ytterdörren och vi hann precis vända oss om för att se på en kille – wow – som klev in genom dörren. Tydligen hade det börjat regna för hans bruna hår hängde ner längst ansiktet och hans kläder såg ut att vara dyngsura. Och jag ska säga dig, han såg riktigt bra ut. ”Det här är Matteus”.
     Det verkade som om hon ville att han skulle presentera sig själv men han sa inte något fören hon bad honom. ”Ehm, hej?” började han skakigt och jag hörde hur han frös i rösten. ”Jag är femton år och kommer från en by i norr som blev nerbränd för en månad sen ungefär skulle jag tro och jag tänkte slå mig ner här tills någon släkting kommer och hämtar mig eller tills jag kan klara mig själv.”
    Det var jag som avbröt tystnaden. ”Låg din by vid havet i väst? Bredvid en skog med träd som skulle kunna sticka hål i himlen?” Jag vet inte riktigt varför jag frågade om byn jag kom från, för den brann ner för sex år sedan inte en månad.
     Matteus blick vändes mot min och det var som om jag kunde känna hans smärta av sorg när han såg på mig med ett par havsblåa ögon. ”Ja”, svarade han kort.
     ”Det var sex år sedan.”
     Jag fattar inte varför jag sa det där för. Min och Gabbies historia var inte alls att vi kom från havet, något jag alltid gissat mig till eftersom att min far alltid luktade kära. Min och Gabbies historia var att vi hade bott i en ladugård hela våra liv, och att våra föräldrar lämnat oss kvar. För såklart hade vi spelat syskon fast vi inte var lika alls, men för att göra det hela trovärdigt. Och där hade en karl vid namn Magnhild hittas oss och fört oss till barnhemmet. Inga detaljer hade behövts heller.
     ”Mitt blod är av havet och mitt kött av land”, var det enda han sa till mig innan han satte sig ner hos pojkarna för att ta del av måltiden.

Håret var dyngsurt när vi äntligen nådde dörren in till vår lilla skola som vi fått ta del av. Inte för att den såg speciellt rolig ut, gråa murar och en grå röd nyans på fasaden. Men idag kändes det extra grått på något sätt. Hela naturen, hela den vackra skogen. Hela alltet.
     På något sätt kändes det som om naturen sörjde över kungens död, som om vattnet som rann längst våra röda kinder var tårar och vi trampade i varandras sorg.
     Men alla verkade otroligt glada, förutom vi som hört nyheten förstås. Det var som om de inte märkte något. Som om det inte alls var sorg, bara som om det var det hedliga septembervädret som besökte oss. Visligen var det säkert det, men jag kunde inte pränta in det bara.
     ”Isabelle!” Jag hörde knappt när Sammy närmade sig. Men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hon ryckte i min kavajarm. ”Isabelle!”
     Jag blinkade några gånger för att få världen att klarna, inget hände. ”Jag hör dig Sammy, jag är inte döv du vet.”
     Min vän ställde sig framför mig och ryckte tag i mig och jag kollade bort rent reflexmässigt. ”Snälla Isabelle, det är inte som om vi kommer märka det”, hennes frustration hördes i rösten och den avrådde mig från att kolla på henne. ”Lyssnar du på mig?”
     Jag nickade. ”Jag hör dig har jag ju sagt, men jag orkar inte med det!”
     ”Vad är det med dig idag! Enda sedan frukosten har du varit helt borta som om världen kommer gå-”
     Jag avbröt henne, och jag kände på mig att min fint lagda fasad började falla. ”Kommer gå under? Med Giovanni på tronen så är jag ganska säker på att vi alla kommer brinna i helvetet!” Jag ryckte mig bort från henne och bytte sedan plats i vår lilla skara. Hon följde inte efter mig, vilket var skönt så jag bestämde mig för att gå efter den nya kille, Matteus. Några killar hade försökt prata med honom hade jag märkt men jag hade inte hört honom yttra några ord till än de sista han sa till mig.
     ”Isabelle antar jag att du heter”, mumlade killen och vände ansiktet mot mig. Det enda färglada jag sett på evigheter. Hans blåa ögon lyste genom det grå och jag kände hur jag blev alldeles varm inombords. ”Du är inte den enda som känner att världen kommer gå under pågrund av ormen.”
     ”Och hur-” jag kvävde ett fult ord”- vet du vad jag heter?”
     Matteus kvävde ett skratt. ”Det är lite omöjligt att inte veta det när din vän just ropade på dig.”
     Jag tänkte efter och kollade sedan bort för att en rodnad började sprida sig i mitt ansikte. ”Antar det.”
     Vi sa inget mer sen, utan han saktade bara ner till min takt så att vi gick tillsammans. Men jag märkte att jag bara inte var sugen på att prata. Utan att bara låt medvetandet fara iväg till en lyckligare plats.

     Dagen fortsatte långsamt och det var inte fören den sista delen av dagen piggnade jag till. Sammy hade försökt prata med mig hela dagen, bara små saker inga stora. Ungefär som: ”Undra vad vi får och äta…”, ”Vad ska vi göra när vi kommer tillbaka?” eller något likande. Men jag svarade inte, och jag vet inte riktigt varför, egentligen var jag jätte sugen på att diskutera saker med henne, men allt för många gånger kom jag på mig själv med att bara kolla genom ett svart ingenting. Eller på en sval tron men en grön orm slingrandes runt. Inget gav mig något som helst lugn. Inte så konstigt heller.
     Det var Mr Sunday som vi kallade honom som drog mig upp till ytan. ”Hej och välkomna till en ytligare en lektion”, sa han med sin röst som lät drömmande. De flesta brukade somna på hans så kallade lektioner. ”Men innan vi börjar med dagens litteratur vill jag att vi alla ägnar en tyst minut till vårs närmaste herre som gud sänt oss. Jag hoppas ni vet vad som hänt, och om ni inte gör får ni fråga någon som fått reda på detaljerna.”
     Ett ovanligt mummel började genomlyda genom salens trånga och mörka rum. Jag kände hur Sammy spände sin blick i min nacke, men jag skakade bara av mig känslan och stirrade sint på läraren.
     ”Låt sir Nicholas av Nordland vila i frid och låt gud ge oss kraften att bekämpa ondskan som nu står på vår tröskel”, började Mr Sunday och jag insåg att jag faktiskt inte tröttnade på hans prat om den guden som tros ha skapat jorden vi går på. Ren rappakalja enligt mig.
     Eleverna tystnade och alla kollade vi ner i bänkarna med händerna knutna. Själv var mina så hårt knutna att knogarna blev vita och jag var tvungen att fixa till mitt grep.
     Jag blundade och kom på mig själv med att röra långsamt på läpparna som i en bön. Jag kom inte riktigt på vad jag sa, eller varför jag sa det. Det enda jag kände ingen med det var latinet, som jag inte kunde mista. Mina läppar rörde sig fort och utformade samma rörelser lite då och då, problemet var bara det att jag var usel på latin. Riktigt urusel.
     Inte fören läraren började prata igen upphörde min bön och jag sjönk ner i stolen. Och varför hände just det där för?
     ”Isabelle”, Sammys viskning var knappt hörbar. ”Snälla, vad har jag gjort för något fel?” Hennes fråga kom inte fören halvvägs genom lektionen då de flesta nästan halvsov. Husse – som han brukar kallas – hördes det till och med snarkningar ifrån.
     Jag slängde en blick på min vän och sedan tillbaka till Mr Sunday. ”Jag vet inte”, blev mitt svar senare. För sanningen att säga så visste jag faktiskt inte. ”Jag vet faktiskt inte…” upprepade jag, mest för att förklara för mig själv, det var något jag ofta behövde göra. Att upprepa saker för min egen skull, för att klargöra saker det vill säga.
     Sammy sa inget efter, och jag orkade inte ta upp något. Istället så kände jag hur mitt medvetande långsamt började segla iväg… och innan jag visste ordet stod jag på en scen inför en folksamling. Scenen var av trä och människorna framför mig påminde mig om de som bodde i byn några minuter från barnhemmet. Jag harklade mig och började sedan prata, men inget ljud hördes. Men jag fortsatte och jag såg hur en kvinna framför mig började gråta. Hennes hår var gråspräckt och hennes barn – som jag antog att det var – tryckte sig närmare deras mor. De två sönerna försökte förskräckt trösta sin mor. Men när jag tänkte fråga dem varför de grät kom inget ljud ut, utan min mun fortsatte att prata om något jag inte förstod.
     Sen såg jag det, jag såg mig själv. Mitt kopparröda hår fladdrade i vinden och mina gröna ögon kollade arg på mig. Då insåg jag det, jag var i en annans kropp inte i min egen. Jag hade varit med om det här förut, men då med olika syner. Jag hade sett mig själv några gånger i synerna, men jag hade aldrig sätt mig så här arg och upprörd. Min mun var ihopdragen till ett sträck av ursinne. Vem var jag arg på? Jag tänkte efter och kom inte på vad det hela kunde handla om.
     Så, precis som en blixt slog ner så kände jag att jag ville ta reda på vem jag själv var. Jag vet inte riktigt hur jag kunde känna något sådant, jag visste ju allt om mig själv… ja ungefär allt i alla fall. Men det här var någon sorts känsla av både det och en stor lockelse att ville knipa den lilla rödtotten med mina bara händer. Jag sträckte ut min hand och sanden runt omkring mig började yra och lilla jag vände sig om så att håret skymde ansiktet. Några hästar sprang förbi mig och jag insåg att jag måste ha ropat ut något till dem utan att veta om det. Vad skulle jag göra?
     ”Isabelle!” Sammy skakade på mig och jag ryckte till.
     Jag kollade upp mot henne och insåg att mitt huvud låg på bänken. Åh, snälla, snälla, säg att Mr Sunday inte märkt mig. ”Va?”
     Sammy himlade med ögonen. ”Vi har slutat, Mr Sunday missade precis att du somnade. Hans blick stannade på mig istället… och jag var tvungen att läsa en sida högt ur någon konstig bok som jag inte fattade ett ord ur”, min vän suckade och jag log mot henne.
     Det var bara en dröm, bara en dröm. Men en dröm bygger alltid på något. Men vad byggde denna på?

Jag och Sammy var vänner resten av dagen. Och det verkade som om jag hade missat en del när jag inte pratat med henne. Hela eftermiddagen tillbringade vi i trädgården utanför vårt bruna barnhem.
     Det hade slutat regna men solen hade inte titta fram än så gungorna var fortfarande blöta, och varmt var det inte heller.
     ”Han har frågat om mig?” Min fråga hängde kvar ett tag i luften innan Sammy svarade.
     ”För sista gången, Matteus har frågat frågor om dig hela dagen”, Sammy suckade. ”Jag önskar att han frågar om mig istället…”
     Jag skrattade och Sammy log. ”Du har i alla fall haft mer än ett uruselt samtal med honom”, sade jag sedan och Sammy leende avtog.
     Hon lossade greppet om gungan. ”Vad menar du med att det var sex år sedan?” Hon kollade på mig med sina stora bruna ögon.
     Stämningen blev avsevärt mycket mer obekväm än innan och jag visste inte vad jag skulle svara. ”Jag vet inte, jag antar att mina föräldrar måste ha rest med oss dit för ett tag sedan, eller att den där gubben talade med oss om den”.
     Vi sa inte något på ett tag. ”Ska vi leta reda på den nya killen?” Jag försökte lätta upp stämningen, och de verkade otroligt nog verka fungera.
     Sammy nickade och hoppade upp ur gungan fortare än jag väntat mig. Jag kvävde ett skratt medan jag följde efter henne in genom den lilla svarta dörren.