Eve.
Här kommer den första, som faktiskt inte är döpt men jag har valt att kalla den Eve eftersom att följande huvudperson heter just det.
Denna berättelse handlar om Eve och hennes systers flykt från deras hem, fantasy rakt igenom fastän att det kanske inte märks.
Behövs nog en del redigering om jag ska fortsätta, men ni får klara er! Haha.
Enjoy!
Röken var tjock i halsen, och jag kände hur min svettiga hand kämpade för att hålla kvar i min lillasysters arm. Vi var tvunga fortsätta vidare, vi kunde inte stanna nu. Inte nu när vi redan var påväg undan, bort från byn, bort från far.
Jag såg inga människor runt omkring oss, men jag kunde känna dem och deras medvetande. Jag kunde höra deras flåsade andetag och hur deras skor trampade på den mjuka gräsplätten runt oss. Jag visste att jag troligen inte skulle se någon av dem igen efter det här, om jag skulle se något alls var jag inte heller säker på. Jag var inte säker på något längre, ingen tro fanns kvar i min själ. Allt jag ville tänka på och behövde tänka på var att fortsätta springa bort från huset, bort från tryggheten.
”Jag vill tillbaka,” min lillasysters rop hördes knappt fastän att vi var sammanlänkande. ”Jag vill inte lämna pappa!”
Jag svarade inte, om jag skulle svara visste jag att jag skulle vända om. Utan tvekan, utan någon tanke på konsekvenserna. Fars vilja var att vi flydde, hans sista önskan. Och jag hade lovat honom att fullfölja den, som tack vare allt han gjort för oss genom åren. Jag kunde fortfarande höra hans röst eka genom vårt lilla stenhus, hur han ropade att det var dax; de hade hittat oss, efter alla dessa år och nu hade de slutligen hittat oss här i Stormfjäll.
”Snälla Eve”, jag stängde ute hennes röst så bra jag kunde men sista meningen trängde sig ändå fram. ”Släpp taget om mig.”
Jag stannade så fort att jag inte ens märkte det själv och min lillasyster flög rakt in i mig. Jag vände mig om och kollade in i hennes stora smaragdgröna ögon, jag kunde se hennes tvivel glida förbi i hennes ostadiga blick som fort drogs bort från min. ”Jag tänker aldrig lämna dig Cecija, aldrig. Heller dör jag än lämnar dig kvar här för att dö en plågsammare död än du kan tänka dig. Vi måste springa, vi måste fortsätta för vår fars skull. För landets skull.”
Hon mötte återigen mina ögon. Gröna mot gröna, lika som bär. ”Jag orkar inte,” var allt hon sa och jag såg hur en tår långsamt gled nerför hennes rosenröda kind. Jag klarade inte av att se på henne, röken hade gett hennes hy en grå nyans och hennes eldröda hår såg jag inget spår av under sjalen jag virat runt hennes huvud som skydd mot blinkarna.
Utan ett ord till lyfte jag upp hennes tunna kropp i mina armar, och började ta mig framåt, men inte mot havet som far bett mig, utan mot skogen.
Jag visste att soldaterna inte skulle vilja lämna ett allt för stort spår efter sig, de skulle styra elden bort från skogen för att inte förstöra naturen runt omkring byn. Och skogen kände jag bättre än något annat. Jag kände till alla vrår, och visste allt som var ätbart. Cecija skulle bli glad för att vi inte lämnade fastlandet, men jag visste att far skulle blivit rosenrasande vid blotta tanken. Men han skulle aldrig få veta. Nu var det jag och Cecija mot världen.
Jag kände hur luften blev renare när vi vände riktning, medvind var både för- och nackdel. Jag kände hur min syster skruvade på sig i mitt grepp, men hon vågade inte yttra ett ord om vårt byte av väg, vilket gjorde både mig lättade och upprörd. Hon visste att jag trottsade vår far, något hon aldrig skulle göra om det inte gällde livet. Och hon visste att livet var på andra sidan havet och att det skulle ha varit på tiden att ge sig av till ett land med fred, men ändå sade hon inget som gjorde att jag skulle ändra riktning. Inget hot, ingenting.
När vi nådde skogsdungen så satte jag ner Cecija och tillät mig själv att vila. Utan vila skulle vi aldrig komma bort från soldaterna, inte ens med min och Cecijas styrka.
Vi fortsatte under tystnad, men jag hörde gång på gång hur min syster snörvlade. Min hals var tjock av tårar, men jag kunde inte förmå mig att släppa ut dem. Inte framför henne, och definitivt inte innan vi funnit ett tryggt ställe. För visst skulle soldaterna leta i skogen, men med försprånget vi hade skulle vi kunna sova någon timme innan vi behövde leta reda på något ställe att gömma oss på.
Mina steg blev tunga och jag kände hur vi båda saktade ner långsamt. Det var inte fören solens ljus började göra himlen ljusare som jag insåg att vi skulle vara tvungna att stanna snart. Vi båda var trötta, och utan vatten och mat skulle vi snart bli på grinigt humör. Jag drog ner handen i den lilla skinnsäcken jag hunnit packa och kunde känna min knivs handtag finna mina långa brunbrända fingrar. Det var det enda vapnet jag hunnit finna, min pilbåge och mitt svärd var försvunna. Soldaterna skulle troligen ha tagit dem som hämnd. Jag lät mina fingrar ströva runt fritt i säcken och hittade sedan vad jag letat efter, min vattenkälla, min vattenflaska. Jag drog upp den ur påsen och gav den till min syster. ”Drick”, var allt jag sade och hon behövde inte någon mer uppmaning. Hennes djupa klunkar gjorde att min hals kändes mer torr än vad den var och när hon var klar så drack jag upp det sista. Så mycket för att jag tagit med vatten, som jag förmodade skulle hållit längre. Men vad skulle vi ha gjort.
Det slutade med att vi slog oss ner i en liten grotta som luktade allt annat än fräscht, jag rynkade näsan men drog mig ändå inåt. Den var inte bebodd, och om den var det så hade ingen varit hemma på länge.
Cecija somnade så fort hon lade sig ner, utan några små klagomål låg hon där och sov som om inget hänt. Som om ingen upptäckt oss. Jag önskade att jag kunde göra detsamma, men jag visste att jag skulle vara tvungen att vakta någon timme. Sen kunde jag få en kort sömn.
Efter att försäkrat att jag packat med lite torkat griskött så gick jag ut ur grottan för att öppna mina sinnen som jag så ofta fann fridfullt. Kanske skulle skogen kunna sjunga för mig om min mor som den som ofta gjorde. Eller kanske till och med om hennes folk, mitt och Cecijas folk. Jag satte mig ner på en sten strax utanför och blundade för att vända min koncentration till mina små spetsiga öron. Bemötandet var plågsamt först, eftersom att allt jag kunde höra var hur skogen plågats under branden men allt eftersom jag sjönk ner i min meditation så kunde jag höra undermelodierna. Jag log för mig själv när jag hörde hur löven prasslade av behag, för de var glada att jag tog mig tid och dem. De sjöng om det förflutna… om det som aldrig mer kunde vara. Om det vackra och underbara.
Jag öppnade ögonen så fort jag hörde min lilla syster tysta gäspning, och ställde mig fort upp. Hur länge att jag suttit stilla? Hur länge sedan var det min far ropat åt oss att springa? Förlusten kom som en chock för mig, jag hade lurat iväg mig själv från verkligheten. Jag kände hur min hals snördes åt, och jag lät en tår falla. Det var så mycket jag skulle fälla åt min far, det lovade jag mig själv. Aldrig skulle jag gråta över hans död, aldrig skulle jag tvinga mig själv att se tillbaka till det som varit.
Cecija kom klivandes ut ur grottan precis efter tåren fallit till marken och lagt sig tillrätta bland de gamla bruna löven. Hon var alldeles rödögd, men såg inte ut att ha gråtit. Min syster var hård när hon ville det, och just nu var en av de gångerna.
Hon hade tagit av sig sjalen som jag lindat runt hennes hår. Hennes hår var rakt och slätt, och i solens ljus kunde jag nästan inbilla mig att hennes år brann. Hennes hy var inte lika brun som min, mest dels för att hon inte jobbat lika mycket på åkern som jag gjort och för att jag ärvt min hy från vår mor och hon från vår far. Annars var hon en kopia av våran moder, till och med de spetsiga öronen som stack upp i håret. Vi var också nästan kopior, bortsett från mitt otroligt lockiga hår och stora läppar. Hennes var överläpp var tunn och var i en vacker obalans till underläppen.
”Hur mår du?” Jag var tvungen att fråga.
Hon svarade inte utan sprang rakt in i min fram och omfamnade mig i sina små armar. Hennes huvud nådde till min mage och jag kände hur min luft tömdes på ett sådant där skönt sätt.
”Allt kommer bli bra, jag lovar.”
Hennes ljusa röst var knappt en viskning. ”Var ska vi?”
Jag hade inte funderat på saken, men innan jag hunnit tänka efter så visste jag. ”Den vackra byn som mor alltid talade om. Freden.”
Cecija nickade, och vi stod kvar på samma sätt i några minuter. Både för att vi behövde vara nära och för att känna någon trygghet. ”Jag kan vakta”, sade hon sedan plötsligt och lösgjorde sig från mitt grepp.
Jag skakade på huvudet. ”Nej, vi tar oss till Tordal först. Det kan bara vara någon timme. Där bor vi hos den gamla farbrorn som far alltid har talat så väl om. Kanske kan vi stanna där någon dag.”
”Är du helt säker?”
Jag nickade. ”Men innan det så får vi nog hitta någon bäck att tvätta oss i. Om vi kommer så här så kommer de aldrig att ta i mot oss.”
Cecija granskade sig, och nickade sedan med huvudet instämmande. Hon kröp in i grottan igen, för att lämna mig ensam ett tag till.
Vi fortsatte vår vandring, och jag kände hur stämningen var låg som ett dis runtomkring oss.
