Här kommer den andra som också är namnlös, inte någon fantasi här utan en tonårsbok med trassel har ni att vänta er. Kanske ett ganska hugget slut en så länge, men har inte skrivit på den här på säkert ett år. Hoppas ni uppskattar den!

---

Jag drog fingrarna genom mitt blöta hår som hade lagt sig platt på min rygg. ”Det här är för fan bara slöseri med tid!” skrek jag åt min spegelbild. Den vita klänningen satt tight på min kurviga kropp, jag fattade fortfarande inte varför mamma valt ut den av alla. Mitt kastanjebruna hår stod åt alla håll, mina olivgröna ögon såg ovanligt trötta ut och till min förvåning såg det ut som om jag hade bränt mig på axlarna och i ansiktet. Något jag aldrig brukade göra, min alltför bruna hud brukade aldrig bli röd. Ett dåligt tecken.
     ”Mamma!” skrek jag sedan, men jag visste att hon inte hade tid. Hon hade börjat förberedelserna till festen, som för övrigt skulle vara om en timme. Och jag hade inte ens torkat håret, eller sminkat mig.
     ”Inte nu gumman!” ropade mamma tillbaka, jag störde mig på att hon kallade mig det fortfarande, det var okej till tio. Men nu när jag just fyllt fjorton, nä då kunde jag hemskt gärna stå över.
     ”Kan jag inte bara dra på mig shortsen och mina Converse?” Min vanliga klädstil, enkelt men snyggt. Okej, inte enligt mamma.
     Jag fick inget svar, mamma hade faktiskt tvingat mig att ha på mig klänningen. Eller hotat, om jag ska vara exakt. Jag suckade, midsommar var verkligen det värsta. Jag och min familj hade inte varit med och firat på fem år, men nu när det var vår tur att hålla allt så kunde mamma eller pappa inte tacka nej. Syrran klagade inte, hon såg det som en härlig upplevelse att smita iväg med Tim, tills idag i alla fall. Tim hade fått någon konstig sjukdom, han hade varit tvungen att lämna oss. Till hennes otur, men till min lycka. Jag skulle inte vara den ända som skulle plågas idag.
     ”Michan!” Mammas röst, syrran hade väll tagit på sig en för urringad klänning. Säkert den svarta. ”Snälla gå och byt om, du kan inte visa upp dig sådär heller. Lisa skulle tro att du var galen.” Mamma i ett nötskal, skulle alltid skylla sina egna känslor på någon annan, speciellt på farmor.
     Jag hörde hur Michaela gick med tunga arga steg uppför trappan, jag förstod hur frustrerad hon var. Hon var sexton, en snygg en också om jag skulle vara ärlig. Ett riktigt skandinaviskt utseende, eller i alla fall som alla förväntade sig att en ung svensk kvinna skulle se ut. Naturligt blont hår, ljusblåa ögon och en slank lång kropp.
     ”Isa, kan jag komma in?” Hon brydde sig inte om ett svar, utan öppnade direkt. Och jag hade haft rätt, den svarta urringade klänningen var just den hon hade dragit på sig. Den var vacker, speciellt på henne, men jag förstod mamma ändå. Svarta kläder på midsommar var inte så snyggt.
     Jag mumlade ett ”hej” och himlade sedan med ögonen mot min spegelbild.
     Michan strök bort ett hårstrå som ramlat ut ur hennes fläta. ”Ska jag hjälpa dig?” undrade hon sedan, och tog upp hårtorken som låg på min lilla säng. Och när jag säger liten menar jag det.
     ”Gärna”, mumlade jag. Michan satte genast igång torken och började rufsa runt mitt tjocka hår. Vi skulle aldrig lyckas, det kände jag på mig.

     En halvtimme senare så var vi båda klara, Michan hade bytt klänning till en ljusblå lite längre. Den passade hennes ögonfärg, jag undrade gång på gång varför hon inte tagit på sig den från början.
     ”Men vad fina ni är”, mamma log lyckligt. Hon rent ut sagt älskade när vi klädde upp oss, tyvärr hände det bara tre gånger om året. Midsommar, jul och nyårsafton.
     Jag grymtade till svar, jag kände mig inte speciellt hemma i klänningen. Och mitt uppsatta hår gjorde det inte bättre, Michan hade verkligen tagit i med hårdhandskarna när hon försökte sätta upp det till en lyckad bulle. Jag fattade inte varför hon också envisades med att sätta upp det.
     ”Flickor”, pappa ropade utanför stugan. ”Kan ni komma hit och hjälpa mig med dukningen?”
     Jag vet att det låter konstigt att pappa dukade, men han kan inte laga mat så han får alltid på sig den biten av mamma.
     Jag strök bort luggen ur ögonen och grimaserade till svar. ”Jaja”, han hade nog fixat placeringar till alla. Och säkert glömt bort mig, eller Micha för den delen.
     Vi lunkade ut till altanen där pappa stod med några färgglada lappar. Himlen var ovanligt klar för att vara midsommarafton, det brukade oftast regna mitt på dagen.
     ”Vilka är det som kommer nu igen?” mumlade pappa och tryckte puttade glasögonen längre upp på hans krokiga näsa.
     Jag och Michan kollade mot varandra, inte visste väll vi det.
     ”Öh…” började jag. ”grannarna och farmor?”
     Pappa vände sig om och rufsade till sitt gråa hår. ”Mer specifikt Isa, vad heter alla?”
     Det var ett problem med pappa, han såg ovanligt intelligens ut med sin längd, sitt gråa hår och isblåa ögon. Men det var bara en synvilla, något jag märkt på senaste tiden. Hans minne var dessvärre lite sämre.
     ”Familjen Larsson kommer tror jag”, Micha himlade med ögonen och skakade på huvudet. ”Jag vet inte några flera.”
     ”Skulle inte de där”, hjärnstopp, en känd symptom som jag ofta fick. Ärvt från pappa. ”Öh… ni vet de där…”
     ”Nej det vet vi inte”, svarade de andra i mun på varandra.
     Vi funderade ett tag, inget kom fram så vi ropade helt enkelt på mamma. Hon rabblade såklart upp alla, fortare än vad pappas penna kunde gå. Så hon fick ta om det några gånger.
     Pappa bet på pennan, han var stressad. ”Susanne Ingmarson? Hon den där som gnäller på allt?”
     Jag mindes henne när pappa väll sa hennes namn igen. Hon var en riktig surkärring som ingen tyckte om, jag fattade inte ens varför hon skulle vara med och fira.
     ”Ja hon”, suckade mamma och gick in igen.
     Vi delade fort ut alla lappar runt bordet. Jag skulle få sitta bredvid två killar, Dennis och Fredrik. Tydligen var de mina barndomskompisar. Något jag hade glömt, men som pappa tydligen mindes till min och Michans förvåning.
     Sen var det bara att vänta, alla skulle komma med båtar. Vi hade vår stora ö för oss själva, inte för att vi var rika eller så men när mormor och morfar hade dött så ärvde mamma allt, hon var ensambarn som tur var så vi behövde inte dela. Michan och jag satte oss i varsin hängmatta mitt på den stora gräsplätten där vi två brukade spela fotboll. Målet stod fortfarande kvar, men nätet var sönder sedan länge.
     ”Synd att Tim blev sjuk…” muttrade Michan. Jag hörde verkligen besvikelsen i hennes röst, Tim och hon hade planerat den här sommaren i över ett halvår, och nu blev han sjuk. Vi visste inte ens om han skulle komma tillbaka hit efter han blivit frisk.
     Jag svarade inte, själv hade jag aldrig riktigt haft en pojkvän. Eller, jag hade haft en i ettan. Men jag gjorde slut efter tio minuter, inget långvarit förhållande. Inte heller var jag intresserad av någon kille i min klass. Alla var bara rena fånar, förutom Kalle. Men han var bara min vän, för tillfället. I alla fall för mig, Frida min bästa kompis sa att han spanade in mig hela tiden, men ärligt talat skulle jag inte märka det?
     Den svala vinden fläktade mitt ansikte, det var faktiskt riktigt varm. För att vara juni om man säger så. Dessutom så borde det blåsa mer, i skärgården brukade det inte vara så lite vind som nu. Men man ska väll vara glad åt det man får. Jag skrattade lite lågt åt mig själv och Michan kollade på mig med en sådan där konstig blick.
     Sedan hörde jag en båt, en motorbåt. Någon var redan på ingång, eller de var väll på gång. De skulle nog inte komma förens om en kvart. Men det var väll lika bra, vi behövde nog ganska mycket hjälp med stången.
     Motorbåten kom närmare, men jag brydde mig faktiskt inte om att öppna ögonen när jag hörde att mamma och pappa kom utspringande för att hälsa de välkomna.
     De utbytte några hälsningar och något skratt klingade högt över det andra. Skrattet fick mig att piggna till, jag kände till det konstigt nog. En bild på ett stort äppelträd träde fram ur mitt inre. Jag visste inte var det kom ifrån, men jag hade alltid försökt att förtränga mina somrar här sedan för något år sedan. Så alltid när jag kom hem från semestern och Rikard, min lärare, frågade i skolan vad jag hittat på så svarade jag oftast ”stugan”. Inga detaljer, allt för att glömma.
     Men skrattat gjorde så att jag log, jag var bara tvungen att öppna ögonen för att se vem det kom ifrån. Så jag gjorde det.
     Det var en familj som ställt sin båt intill vår stora segelbåt. Jag såg inte så noga riktigt vilka som var med, men det var fyra personer. En kvinna i mammas ålder, fyrtiofem kanske, en äldre man och sedan två killar i min ålder. Alla hade sandfärgat hår, ännu något minne ploppade upp i mitt huvud. Ett stort rött hus, som vårat vita. Ganska många avlånga fönster, en stor trappa med en stor port.
     ”Vilka är det?” viskade jag till Michan som också hade stängt ögonen.
     Michan blinkade några gånger innan hon satte sig upp. Hon studerade familjen länge, och jag kände på mig att hon kanske inte hade glömt dem.
     ”Sandberg”, svarade hon kort. ”Den äldre av killarna var jag typ ihop med förut”. Michan suckade, och jag förstod att det var han som gjort slut, inte hon. ”Den yngre är den där killen som du var med när du var liten, Fredrik. Han är typ en kopia av någon slags fotomodell känns det som.”
     Det förvånade mig att hon visste så mycket så jag frågade om det.
     Hon svarade kort. ”Jag var hos dom förra året.”
     Det kom jag inte ihåg, men mer kunde jag inte fråga. Mamma ropade på oss för att komma och hälsa. Själv var jag ivrig att se vem den där Fredrik egentligen var, själv kunde jag ju inte minnas ett dugg av honom.
     Så jag och syrran kastade oss upp ur hängmattan, som knakade till. Men vem brydde sig? Förutom pappa och mamma då.
     Det kändes som en evighet att gå. En konstig känsla, ungefär som på en match vid straff. Allt gick för långsamt, men i slutändan gick allting för fort.
     Mamma såg ganska missnöjd ut när vi kom gående, hon hade velat att vi skulle kommit direkt. Sån är hon, hela tiden. Men hon fortsatte glatt att prata om saker som jag ansåg alldeles för ointressanta för att uppmärksamma.
     ”Nu kommer ni!” Det var pappa till min förvåning som sa det, det brukade oftast vara mamma. Petiga lilla mamma.
     Hela familjen Sandberg vände sig om för att granska oss, och jag kände hur jag var tvungen att inte kollapsa när jag kollade på honom.
     Fredrik såg verkligen inte ut som jag hade tänkt mig. Hans sandblonda hår lekte med vinden och hans ögon genomborrade mina. De var varma och blå, en såndan där färg man bara kunde drömma om. Han var inte så lång som hans bror, men någon centimeter längre än mig borde han vara. Men han såg helt… jag fann inga ord.
     Jag viskade ett tyst” hej” medans jag försökte att koncentrera mig på allt annat förutom han och rodnaden som troligen hade spridit sig över mitt solbrända ansikte. Michan gjorde desamma, och jag insåg att det var tur att Tim blivit sjuk. Annars skulle hon haft det svårt, Fredriks brorsa såg ungefär ut som om han var hämtad ur en berättelse (Fredrik kunde man inte jämföra ens med en berättelses sagoprins). Han hade lite lockigt hår, men mer gråa ögon än Fredrik. Ungefär som resten av hans familj, alla såg för övrigt ut som de var kungliga. Jag fattade inte hur jag kunde glömt den familjen, speciellt Fredrik. Det kändes omöjligt. Helt fullständigt omöjligt.
     Jag vaknade ut mina drömmerier när Fredrik sa hej tillbaka. Hans röst fick mig att nästan tappa andan (Överdriver rektion, jag vet). Så jag vände mig om precis som om jag skulle kolla efter en geting som vi hade fullt av på vår ö, men egentligen så var det bara för att dölja mitt ansiktsuttryck.
     Föräldrarna började genast inleda ett nytt samtal som verkade handla om hus. Och jag kände hur jag måste säga något mer, så jag vände mig mot brorsorna och försökte komma på något.
     Michan räddade mig. ”Ska vi börja fixa stången kanske?” När vi väll skulle bli ensamma skulle jag tacka henne, om jag kom ihåg i alla fall.
     Fredrik log åt idén, men hans bror, som tydligen hette Gustav, tvekade och svarade att han hellre skulle ta det lugn med en läsk. Men Michan drog med sig honom, hon är ganska stark faktiskt. Tränar minst tre gånger på gym i veckan.
     ”Det var länge sedan”, sade Fredrik, vi gick tydligen först.
     Jag öppnade munnen för att säga något när Gustav försökte skälla ut Michan för att hon tvingade honom med på detta, och jag skrattade. Det gjorde Fredrik också, det var skrattet jag hört förut. Som musik i mina öron.
     ”Ja, det var det väll”, svarade jag när Michan och Gustav argumenterat klart och jag hade hämtat andan.
     Fredrik höll med, sedan så var vi tvungna att lyssna på våra syskon igen.
     Michan verkade som vanligt vara inställd på sin sak, och Gustav visade sig var exakt som hon. Men han gav faktiskt upp, och plockade upp en av hinkarna med blommorna för att sedan bära den till andra sidan gräsmattan där stången skulle stå. Michan tog också en, och då var det bara en kvar.
     ”Jag tar den”, Fredrik skrattade åt mig när jag höjde på mitt smala ögonbryn till svar. ”Vad är det?”
     Jag gillade verkligen hans skratt, men nu var det faktiskt så att jag bodde här och ville visa för honom att jag klarade av det. ”Du är gäst, jag tar den.”
     Han ryckte på axlarna och jag lyfte upp hinken. Den vägde inte så mycket, men var stor och klumpig.
     ”Okej, lite hjälp skulle inte skada”, sa jag när vi gått en bit, Fredrik skrattade igen. Han verkade trivas med att skratta.
     Han tog tag i hinken med ena handen och vi gick tillsammans med den till den delen av gräsmattan vi skulle sätta upp stången på.
     Vi satte ner den ungefär samtidigt som de andra, vi hade blivit mycket snabbare tillsammans när vi bar den.
     ”Bra”, Michan tog kommandot. ”Då behöver vi bara klä den!” Hon pekade på den stora högen med ris som vi samlat dagen innan. ”Isa och Fredrik ni kan börja fixa med kransarna, så tar jag och Gustav hand om stången tills ni är klara.”
     ”Okej”, svarade jag, och tog genast tag i en av stålringarna som låg vid mina fötter. ”Men jag tror jag sätter mig lite längre bort då.” Fredrik nickade instämmande, jag skulle försöka att få ingång något slags samtalsämne med honom.
     Vi satte oss ner, när vi flyttat blommorna, på en bänk vid husknuten. Jag började genast fixa till min egna, egentligen så var det faktiskt det ända som jag gillade med midsommar.
     Fredrik verkade ha lite svårt med att förstå hur han skulle lägga allt, men han verkade inte vilja be om hjälp.
     ”Behöver du hjälp?” fnissade jag och satte ditt ännu en gren. Han kollade förvånat upp på mig, och jag såg genast på honom att han aldrig gjort det förut.
     Fredrik grimaserade. ”Ja, det skulle jag nog behöva. Jag fixade bara att sätta upp stången förra året.”
     Jag nickade, och visade sedan långsamt hur jag gjorde. Han verkade fatta direkt vad man skulle göra och inte mindre än tio minuter började vi dekorera våra kransar. Vi pratade knappt, jag påpekade en gång att solen gick i moln. Jag blev genast generad när det visade sig att solen skymdes av huset, Fredrik bara skrattade åt mig.
     ”Vi blandar allt tycker jag, då blir det finast. Och det ser ganska lustigt ut om de ser alldeles för olikt ut.”
      Fredrik mumlade ett ”ja” och skakade sedan på huvudet.
      Jag rynkade pannan, och han började skratta. Jag tror aldrig jag hört en person skratta så ofta. Men jag var faktiskt glad åt att han gjorde det, enligt mig så lättade han stämningen då.
     ”Varför skakade du på huvudet?”
     Fredrik strök bort lite hår ur ansiktet, hans hud var en aning ljusare än min och såg mer ut som om den inte var naturligt så. ”Det är så lustigt att se dig efter alla år. Jag har aldrig tänkt mig dig äldre än förut, har aldrig kunnat göra det heller.”
     Jag kände hur mina kinder hettade, jag hade glömt honom. Men han mindes mig tydligen, och verkligen inte bara glimtar, han verkade minnas mig på detalj.
     ”Varför har ni inte kommit och hälsat på egentligen?”
     Jag visste inte svaret så jag ryckte bara på axlarna, och återgick sedan till min krans. Han gjorde detsamma, men verkade fortfarande vilja veta. Så jag svarade bara ett kort ”jag vet faktiskt inte” för att lätta upp stämningen igen. Men oturligt nog lyckades jag inte.
     Det gick mycket fortare att fixa klart allt, men jag vill inte hjälpa till med att dekorera stången. Så jag satte igång med en krans till mig av prästkragarna som låg i en av hinkarna.
     Fredrik vände sig mot mig när han var klar. ”Ska du inte hjälp till med stången?” viskade han.
     ”Skulle inte tro det”, sa jag och skrattade. ”Att fixa kransar är mer min grej…”
     Fredrik skakade på huvudet medans han höll tillbaka ett skratt. ”Gör en till mig också”, sa han sedan när han kvävt det.
     Jag kollade oförstående på honom.
     ”Som du alltid brukade göra, men snälla ta inga rosa blommor.”
     Jag log mot Fredrik och höll sedan upp den lilla del jag gjort. ”Du får vänta ett tag bara, först så ska jag göra en vacker till mig.
     Fredrik tänkte lägga en kommentar när Michan kom stapplande. ”Vad gör ni latmaskar, ni får ta och hjälpa till med stången.”
     Jag slängde min blomsterkrans på Fredrik och kollade oförstående på Michan. ”Vad menar du? Det var faktiskt Fredrik som tänkte ta och smita. Kolla vad han gör!”
     Michan skakade på huvudet och gick fort ifrån oss, hon tålde inte min humor ibland.
     ”Vad det nödvändigt att kasta den rakt i ansiktet?” Fredrik skrattade och gav tillbaka blommorna jag kastat på honom.
     Jag skrattade tillsammans med honom. ”Nej det var det väll inte, men jag är faktiskt inte så bra på att sikta när jag har annat för mig.”
     Fredrik skakade på huvudet och bad sedan mig fortsätta så att han skulle få sin. Så jag gjorde som han sa, och blev ganska fort klar. Nöjd blev jag också.
     ”Första check”, sa jag som pappa brukade säga när han gick efter en lista i mataffären.
     Fredrik log snett mot mig när jag satte den i håret. Jag tyckte faktiskt om kransar, och gjorde gärna dem ofta. Man skulle inte tro det om mig om man såg mig en helt annan dag en midsommar, eller inte vad jag tror i alla fall.
     Sen började jag med Fredriks i tystnad. Jag kände hur han studerade det jag gjorde, men jag försökte att inte bry mig så mycket om det. För ärligt talat tror jag bara att jag helt enkelt njöt av att han kollade på mig, mig av alla. För man kan inte direkt säga att vår utsikt var dålig.
      ”Isa!” Jag kollade upp. Min egna gamla skruttiga farmor kom gående över gräsplanen med stapplande steg och käppen i högsta hugg.
      Jag ställde mig upp och gav den påbörjade delen av kransen till Fredrik, sedan sprang jag fram och kramade han. ”Hej farmor”, sa jag mot hennes hals. Hon var kortare än mig, men inte så mycket så att folk såg skillnad utan det var mest vi två som gjorde det.
      ”Men vad du har växt lilla vän, precis som Michaela”, Farmor tog tag i mina axlar med sina svaga händer. ”När ska ni sluta växa?”
     Jag ryckte på axlarna och hennes små ljusa ögon som pappa ärvt rynkades av leendet som spred sig på hennes lilla mun. ”Jag vet inte farmor, men jag slutar nog snart”.
     ”Säg inte det du”, mumlade hon och vände sig sedan mot Fredrik. ”Och jag tror du äntligen har fått hit henne Fredrik!”
     Jag vände mig om precis för att se att en rodnad steg på hans kinder. ”Antar det Helena”, svarade han och fick lika så en kram.
     Jag visste att alla på öarna hade god kontakt med farmor, och alla såg henne som deras. Så det förvånade mig att han kallade henne Helena vilket inte många gjorde vad jag hört. Fast det förstås, inte så många hade träffat min farmor när jag varit med.
      Farmor kollade sedan mot bänken. ”Oj, jag ser att jag stört er. Men men, nu ska jag ge mig iväg till Michaela och kolla hur hon ser ut…” Hon började stappla iväg innan vi kunde hejda henne, så jag och Fredrik återvände till bänken.
      Jag fortsatte med kransen, och han verkade ha hittat en kniv och en pinne som han började tälja. ”Så du har saknat mig?” Påståendet hängde i luften ett tag och jag förväntade mig inte att få något svar.
      ”Kan man väll säga”, mumlade han. ”Du vet, ibland vet man när något saknas. Och Sandra har verkligen plågat oss andra den senaste veckan, du vet hur hon är…” Han skrattade för att lätta på stämningen och jag lät mig glidas med och ett skratt undanslapp mig.
      Men jag svarade inte utan frågade istället om jag kunde testa kransen. Han nickade och jag kollade. ”Precis”, sade jag med ett leende liggande på läpparna. Hans hår kändes som silke under mina små fingrar och jag kunde inte låta bli att testa lite till innan jag band ihop ändarna. ”Så där ja! Då var det klart!”