xoxo: kapitel 1
xoxo
kapitel 1:
Vinnare
Blodet pumpar ljudligt i mina öron, mitt hjärta slår så hårt att det gör ont i bröstet. Jag vet att det är nu det gäller, nu eller aldrig. Mina mörka ögon blickar snabbt upp, jag försöker att undvika att se där mitt mål är. Mina fötter börjar röra sig likt trumvirvlar, långt bort i fjärran hör jag signalen, jag tittar en sista gång och far sedan iväg. Bollen träffar perfekt på min vrist, och min hjärna slår om till slowmotion. Jag ser den glida genom luften likt en fågel, tjejen i målet hinner inte ens ångra sitt drag. Målvakten slänger sig åt höger, bollen sätter sig i det vänstra krysset. Sen går allt så fort att jag inte hinner märka, inte hinner reagera innan jag har mitt röd-vita lag över mig. Jag hör skrik långt borta, mitt namn sägs om och om igen. ”Freja! Freja!” Ett leende sprider sig över mina läppar, jag gjorde det. Jag gjorde att vi vann vårt efterlängtade guld.
När skaran skingrat sig och jag blivit höjd i luften med vår målvakt Bea hundra gånger så är det någon som trycker på play-knappen i mitt huvud. Känslorna överfyller mig när vi tackar motståndarna för en god match, flera av deras spelare är rödgråtna och målvakten hickar. Jag kollar bort för att inte få skuldkänslor, det var ju trotts allt jag som förstörde för dem. Både under speltiden och under straffarna.
”Frej!” Jag vänder mig om och blir kramad hårt av min mamma. Hennes raka bruna hår blåser in i mina ögon och jag blundar hårt för att inte börja gråta. ”Grattis gumman, jag sa ju att ni skulle kunna ta dem!” Hon tar mig hårt i armarna och granskar mig med sina is-färgade ögon, hennes ögon far över min spetsiga näsa och tjocka läppar och tillslut kollar hon in i mina gröna ögon. ”Han skulle vart stolt över dig Freja”, säger hon sedan kort och ler plågat. Jag vet att hon pratar om pappa fast att hon inte nämner hans namn. Jag har fått för mig att hon alltid blir tårögd när hon ser mig, speciellt i ansiktet. Jag ser ut som honom på pricken med mina drag, det enda som gör att man kan koppla ihop mig och mamma är vårat hår.
Jag nickar till svar, de oväntade tårarna gör min hals tjock och jag vet att jag kommer börja gråta om jag skulle svara. Och jag vill verkligen inte börja gråta nu, inte när jag nästan kommit över det. De var svårt den första tiden, precis efter bilolyckan, mamma var alltid instängd på deras rum och jag fick ta vara på mig själv eftersom att Julia, min storasyster, precis flyttat ut. Men nu hade jag förväntat mig att jag kunde prata om det, men nej, jag var inte redo. Inte nu, inte idag.
”Så ska ni ut och fira?” min mamma kollar oroligt på mig, som om hon ville svälja sina ord om pappa.
Jag försöker svälja klumpen i halsen. ”Linn ska ha något, men jag tror jag hoppar.”
”Är du säker?” hon släpper taget om mig och kollar bak på mina lagkompisar.
”Jag tror inte jag orkar.”
”Jag kan skjutsa dig dit om du ändrar dig.”
Jag nickade. Jag vet att festen skulle bli vild redan nu, och för att säga det är jag ingen vidare party människa.
Våran tränare Lars kallar tillbaka oss och tackade för en god match, han går igenom det vi gjorde bra och tar upp några saker vi kan förbättra till nästa match. Inte för mycket om det goda som han brukar säga. Vi ger Bea en extra varm applåd för sin insats, och jag kunde nästan se hur hennes kinder blev röda. Hon är bara tretton år gammal, vilket gör henne ett år yngre än oss andra i laget.
”Ta och vila några dagar, vi glömmer träningen imorgon så att ni kan vila upp er”, avslutar Lars och sedan skiljer sig laget åt. Festen börjar inte fören senare, Linn klagar alltid på hur ofräscht hennes hus blir om ett helt svettigt fotbollslag kommer inklivande över hennes tröskel. Hennes pappa skulle flippa ur, och sedan skulle hon få utegångsförbud. Jag tror bara att det är hon som inte klarar av den sura lukten.
Jag klappar Bea i ryggen innan jag springer bort mot mammas gula Mini Cooper, jag klämmer in mig i framsätet och sätter på rumpvärmen. Inte fören nu inser jag hur kallt det var utanför, och när mamma väl satt på bilen ser jag att det är knappt över fem grader.
”Så hur går det i skolan då?” mamma försöker tappert att få igång ett samtal.
Jag rycker på axlarna. ”Helt okej antar jag, jag har matte prov imorgon på procent och bråk men det lär inte var så svårt.”
”Jaha… så hur går det med killarna? Någon som visar intresse?”
Jag känner hur mina kinder hettar till och kan nästan se framför mig hur en röd rodnad täcker över mina små fräknar på kinderna. Jag hatar när mamma drar upp ämnet killar, för att jag hatar att var oärlig. ”Nej”, svarar jag nästan lite för fort och gömde mig bakom det lilla håret som smitit från min höga tofs. Jag kollar ut på vägen. Egentligen är jag inte oärlig när jag svarar nej, men det känns fel. För jag gillar en kille, eller ja… gillar och gillar. Jag tycker riktigt mycket om skolans snyggaste och absolut populäraste kille, Adam. Perfekt för mig, jag som ingen riktigt bryr sig om.
Mamma bestämmer sig för att inte fråga mer och resten av färden till vårt mörkröda hus är tyst som i graven.
Inte världens längsta kaptiel, men eftersom att jag vill kunna uppdatera så ofta som möjligt så kommer de bli så här långa kanske. Ibland längre, ibland kortare.
Kommentera gärna om era åsikter.
bild: http://weheartit.com/entry/9021536
Ny: xoxo
XOXO.
Blir ingen prolog på denna, utan vi slänger oss direkt in i handlingen och så får vi se var det leder någonstans.
