Predict.

Och en tredje vid namn: Predict (förespå/förutsäga) och handlar om Isabelle som bor på ett barnhem. Fantasy även här.
Skrev faktiskt denna på en blogg för sig en gång, men har aldrig listat ut hur den ska sluta osv, var även ett tag sedan denna öppnades senast.


Mina små fötter trampade förtvivlat runt i den täta mörka skogen. Var någonstans kunde mamma tänkas vara? Hon skulle ju komma och leta efter mig när hon räknat till tjugo. Jag kollade upp mot de täta lövklädda kronorna som klädde de höga träden.
     ”Mamma?” ropade jag, men mitt eko blev det enda till svar. ”Mamma? Mamma, var är du?”
     Så här brukade det inte vara. Hon hittade alltid mig direkt. Hon visste att jag gillade att gömma mig där den lilla fågelfamiljen bodde förra året. Hon borde ha kollat där efter bara någon minut. Men nu hade det gått för lång tid. ”Mamma?”
     Jag kände hur tårarna trängde igenom och lät dem falla. Mamma skulle torka bort dem när hon hittat mig. För när som helst skulle hon hoppa fram och säga att hon hittat mig. Ja. Ja, det skulle hon. Och då skulle hon visa mig tillbaka till huset och pappa skulle skratta åt mitt hår som skulle vara fullt av kvistar och löv som alltid.
     Men det var något skumt, något annorlunda. Vinden ville inte leka med mitt hår som den alltid ville annars. Rådjuren hade inte kommit och hälsat på mig än som de brukade göra när jag var ledsen. Något var fel.
     ”Mamma?” ropade jag igen. Inget svar. ”Mamm-a?” Min röst skar sig. Halsen snördes åt och några till tårar gled ner från min kind. ”Det är inte kul längre!” Flera tårar.
     Sen hörde jag det. Skriken skar genom ben och märg. Vad hade hänt? ”MAMMA?!”
     Prassel hördes. Jag ropade igen. Mer skrik hördes.
     Jag ökade takten från gång till att jag började springa. ”MAMMA?!”
     Sen fick jag mitt svar, och det var inte så som jag hade velat ha det. Inte som när mamma tröstade mig och sa att allt skulle bli bra. Inga tröstande ord. Utan det som nådde mig var något som bara inte kunde vara sant. ”Spring Isabelle! SPRING!”
     ”MAMMA!” var det enda som jag fick fram. Jag skymtade något rött mellan träden långt framför mig. Det blev varmare. Varför skulle jag springa?
     ”Nej, Isabelle vänd! NU!” Hennes röst lät ovanligt… skrämd? Men mamma var aldrig rädd.
     ”Var är du mamma?” blev mitt svar. Varför skrek hon åt mig? Jag ville hem, inte bort.
     Hon svarade igen. Men nu så hörde jag knappt henne. ”Rädda dig själv Isabelle!” Någon instämde, men jag kunde inte avgöra vem det var. Ett barnskrik hördes. Varför skrek min bror? ”Vi blir anfallna!”
     Jag stannade. Anfallna? Vad menade hon? Av vad?
     Sedan sa hon det jag fruktade. ”Jag älskar dig Isabelle, men du måste sp-” Hennes röst försvann och ersattes av ett högre skrik. Ett plågat.
     ”Spring Isabelle!” Nu var det inte min mor, utan en liten flickröst som nådde mig. Gabbie. ”Mamma sa åt mig att springa. Vi måste springa!”
     Hennes blonda hår dök upp bland träden och hennes ansikte var rött av något. Grenarna måste ha piskat henne hårt i ansiktet.
     ”NU! NU! Vi måste, NU!”

Jag minns inte så mycket av min barndom. Egentligen ingenting. Om man ska ta mitt liv efter mitt minne så skulle jag ha fötts natten då vi blev anfallna av nomader. Och byn blev uppbränd. Och det hände när jag var åtta. Mera än halva mitt liv till spillo.
     Visligen minns jag några saker, som lukten av mammas gröt, pappas jacka som doftade starkt av tjära, hundarnas skällande när de fick mat och min halvbrors skrik när pappa inte gav honom det han ville ha. Men det är inga bilder. Jag minns hur pappa sa att jag var lik min mor, till allt utom ögonen och hårfärgen. Så jag kan bara fantisera deras utseende. Och min bror skulle jag aldrig få en chans att veta hur han såg ut. Han kanske skulle ha kunna ha fått det kopparröda håret och de ljusa gröna ögonen som jag hade fått ta del av. Men mer skulle jag aldrig kunna fantisera om honom eftersom att vi inte hade samma mor konstigt nog.
     Det är konstigt att tänka så. Jag har ju min familj nu, eller ja… något som kan liknas med en. Ms Donna skulle kanske kunna liknas med en mor, ingen härlig sådan men med den där konstiga förbindelsen man kan få med vissa. Och Sammy som en kärleksfull syster som förstod mig i alla mina val, kanske även Gabbie skulle kunna ingå i min familj… om hon var kvar förstås.
     Flickan som man alltid kunde finna tröst i har sedan länge varit borta. En familj fastnade för henne för ovanlighetens skull och tog henne med sig hem. Gabbie var min enda länk till byn som jag inte minns. Hon hade också lyckas fly, men hon hade bara varit fem och mindes ungefär lika mycket som jag sista gången vi sågs för två år sedan.
     Tyvärr fanns det ingen direkt som skulle kunna spela rollen som pappa eller bror. Alla killar blev ofta valda och de få som finns var knappt över sju. Det fanns bara en som är över tio, Fred som på något lustigt viss bara fastnat. Han är fjorton. Som jag.
     Mycket mer finns det inte att berätta. För att berätta om mig är ungefär som att börja läsa en bok mitt i för att resten är nedklottrat av bläck som smetats runt. Men vem vet. I de flesta böcker så händer allt i slutet. Och kanske… bara kanske, kommer man hitta ett nytt exemplar. Ett exemplar som inte är nerklottrat.

”Isabelle!” Någon bredvid mig viskade mitt namn. Vem? ”Isabelle!” Vem var det? En flickröst.
     Jag slog upp ögonen och fann mig ligga i min säng. Kallsvettig. Som vanligt. Jag blinkade några gånger och såg sedan att Sammy satt bredvid mig. ”Du har haft den där drömmen igen?” Jag nickade till svar och satte mig upp. Det lilla rummet som vi delade var mörkt, och bara en ensam månstrimma trängde sig in genom gardinen på sängen som hade tillhört Gabbie men nu var tom.
     ”Om träden och mamma, ja”, mumlade jag och rufsade runt mitt fågelbo till hår. Jag hade drömt drömmen i flera år. Och upplevt den själv dessutom, men jag hade aldrig riktigt förklarat det för någon. Gabbie var den enda som visste om det också. Men inte Sammy, inte den personen jag älskade mest.
     Sammy lade huvudet på sned innan hon sedan bestämde sig för att jag mådde bra. ”Vi får väll bara somna om”, var det hon sade innan hon kröp ner i sitt täcke och efter ett tag hörde jag bara snarkningar.
     Jag lade ner huvudet på kudden och slöt sedan ögonen som för att sova, som inte var min avsikt alls eftersom jag visste att jag inte skulle kunna skjuta bort minnet av mammas isade skrik som hade svettjat sig fast i mina tankar. Jag rös fortfarande när jag tänkte på det. Och mina försök att tänka på något annat var usla. Att försöka tränga bort något som aldrig ville försvinna med att tänka på vad jag skulle göra dagen efter var ju sjukt tama. Sjukligt. För vad skulle jag göra för annorlunda än vad jag brukade? Kanske äta något annat till lunch, eller börja på en ny bok? Nej, skolan skulle vara precis som vanligt. Ovanligt trög och vara ett perfekt sömnpiller.
     Så flöt natten på och när jag öppnade ögonen för åttionde gången så såg jag att det blivit betydligt ljusare. Några minuter kvar att dra sig. Jag log för mig själv och gjorde det lite extra bekvämt. Kanske hade jag lyckas somna?
     Jag hann inte mer än att tänka ordet ”sova” innan dörren flög upp i en smäll och ms Donnas gälla röst genomlöd rummet. ”Upp och hoppa latmaskar! Sov inte iväg dagen!” Dörren smälldes igen innan jag hunnit slå och ögonen för att se på hennes runda former.
     Jag hörde hur Sammy sträckte på sig i ett försök att vakna medan jag långsamt satte mig upp för att kolla ut i det nu mera ljusa rummet. ”Äntligen är det en ny dag”, muttrade jag dystert och jag hörde hur min rumskamrat kvävde ett skratt. Varför var hon alltid så fnittrig?
     Jag drog fram ett vitt linne och en blå kjol som gick ner till knäna, skoluniformen. Om man bortser från att man skulle ha en smickrade kavaj till som verkligen passade mina fåtaliga kurvor. Vilken kul sarkasm jag har.
     När jag väl satt på mig allt – inte kavajen – så hördes ett kras och Sammys ljusa skrik tillkom. Jag vände mig om rent reflexmässigt och försökte se vad som hänt. ”Sammy, hur gick det?” Jag tog några steg mot henne där hon satt hoppkrupen bredvid sin byrå. Några glasbitar låg utströdda runt omkring henne.
     Hon började snyfta och jag satte mig långsamt ner bredvid henne. ”Och jag som sa att du någon gång skulle lyckas ta sönder den där rosen om den låg på golvet.”
     ”Den var från min mamma”, var det enda min snyftande vän fick ur sig. Och mycket väl visste jag det. Rosen hon tagit sönder var ett av sitt slag och om någon som jobbade här skulle få tag på den hade de sålt den så att kunde bli rika. Enligt Sammy var den av kristall, men det kändes så mycket troligare att den var av glas för annars skulle den aldrig varit så skör.
     Min känsliga sida gled sakta fram och jag försökte se på henne med en blick som blev suddigare och suddigare. Jag fick inte tappa fattningen. ”Jag vet gumman, men vi kan inte göra någonting åt det”, när jag väl sagt orden insåg jag att det var helt fel att säga till henne. ”Vi samlar in bitarna av den och lägger den i den där påsen du alltid har haft för minnen, du vet den där bruna som du älskar att ha med dig hela tiden.”
     Min vän nickade och hon tog upp bitarna en efter en innan hon tog den lilla påsen av skinn som låg bredvid mig. Jag såg hur hennes händer långsamt knöt upp snöret för att sedan hälla in bitarna hon fått med sig. Hennes bruna ögon var blanka av tårar och jag anade en röd ton i ögonvitan. Hennes tjocka kinder var rosiga av sömn och av tårar, och jag kände mig tvungen att dra åt snörena åt henne som för att sluta det hela. ”Nu måste du byta om, sen går vi och äter.”
     Sammy tog ovanligt kort tid på sig att byta om till skoluniformen, men till skillnad från mig tog hon på sig strumpbyxor istället för ett par långa varma knästrumpor. För på något konstigt vis frös jag alltid, fast det var september. Visligen låg fukten i luften, men Sammy klagade alltid på att jag alltid huttrade så fort jag råkade glömma knästrumporna. Till och med på sommaren.
     Vi sade inget på vägen ner för trappan till matsalen, för hon verkade inte vara på humör och mina tankar var långt borta i ett fjärran land. Enligt Sammy hade hennes mamma lämnat henne själv på barnhemmet frisk och kry, och helt utan någon förklaring till varför hon inte kunde ta hand om henne själv. Det enda hon lämnade kvar här var den röda rosen, den lilla skinnpåsen och en bok med barnsagor som Sammy aldrig riktigt uppskattat eftersom att den innehöll lite för mycket våldsamma saker – något hon absolut avskydde – och lite för vuxet språk.
     När vi kom ner för trappan så insåg jag att vi måste vara tidiga fast att incidenten med rosen hade ägt rum, bara lilla Tyra och Tiffany satt vid vårt bord medan bara Jennifer och ms Joland satt där de vuxna satt. Mrs Joland avskydde alla, inte visste vi varför men hennes aura var bara gjord av negativ energi. Vissa spekulerade om att hon var släkt med kungen i grannlandet. I det gröna landet som nu för tiden blivit brunare och mera grått för varje år som gått sedan den nya kungen hade blivit tillsatt. Giovanni. Själv så trodde jag bara att hon fått en dålig uppväxt, som alla oss andra.
     ”Isabelle!” Tyra kollade upp från sin tomma skål som snart skulle fyllas med gröt. Tyra var bara sex år gammal och var en sådan där ängel som man inte trodde fanns. Hon påminde lite om Sammy till både sättet och utseendet. Båda var lite mer kraftiga än lilla mig, båda hade gyllenblont hår och fylliga läppar fast Tyra hade skogsgröna ögon och inte bruna och om det inte räckte så var de båda långa för sin ålder. ”Sammie!” De båda flickorna flög upp från sina platser och rakt i min famn innan jag hann reagera.
     Tiffany var Tyras tvillingsyster, men de var allt annat än lika. Till utseendet, och lite i beteendet. Tiffany var mera av den tillbakadragna typen och hade kort korpsvarthår med isblåa ögon och en smal mun. Och ändå var de födda av samma mor.
      Efter vad som tycktes vara en evighet släppte de taget om mina spinkiga armar och övergick till Sammys, som verkade piggna till lite av deras varma händer. ”Hej”, mumlade hon och kramade dem tillbaka innan Mrs Joland harklade sig. Hur kommer det sig att hon alltid avbryter folk när man minst vill?
     ”Sätt er på era platser”, hennes kråklikande röst var det enda som hördes i rummet förutom det stora uret. Mrs Joland puttade upp sina glasögon på hennes sneda näsa och drog upp dagens tidning framför sig. Rubriken kunde till och med jag läsa. ’Tusentals fällda för Giovannis hand’.
     Vi gick fram till flickbordet där vi satte oss på våra vanliga platser innan jag öppnade munnen för att fråga vad som hänt. Mrs Joland drog ner tidningen så att hon kunde borra in sina gråa ögon i mina gröna. ”En ny kung ska krönas imorgon”, jag blinkade några gånger och insåg att jag inte misstog hennes leende som vreds sig konstigt uppåt.
     Nu var det Sammys tur. ”Vad menar Ni?” Hennes röst lätt skärrad och ovanligt darrig. Ja, vad menade hon? Vårt lands armé hade stått i mot Giovannis i nästan femton år, varför skulle våra murar falla nu för?
     ”Sir Nicholas föll igår, vår nya härskare svingade det avgörande slaget”, jag kunde inte annat än att kolla på henne med oförstående ögon. Vår kung, sir Nicholas hade fallit. Men hur? Folket hade själv sagt att han inte fick gå ut i strid på grund av sin försämrade hälsa. Och om han dog, skulle hans arvinge ta över men eftersom hans son Fredrik dog i en svår sjukdom för någon vecka sedan och inte hade han några släktingar som stod i närheten av honom som kunde ta över tronen så skulle Giovanni ta över det eftersom att han var den som utbringade det sista slaget.
     Tyras tur. ”Men sir Nicholas skulle ju stanna hemma”, hennes barnsliga stämma gjorde att jag ville nicka och hålla med henne, men om tidningen skrev något sådant så var det redan klart, över.
     Mrs Joland svarade inte utan drog bara upp tidningen igen, utan det var Jennifer som tog upp samtalet. ”Vi kan inte göra något Tyra, det är som vi är och vi kommer få uppföra oss efter de nya lagarna.”
     ”Men vi kan alltid stå i mot,” jag vände mig om för att möta Tiffanys blick. Vad snackade hon om? ”Det finns alltid hopp, det har ni alltid sagt. Man kan alltid vinna, och man behöver inte alltid spela rättvist.”
     Ingen svarade på henne, alla var förstummade över att hon ens sagt i mot Jennifer och Mrs Joland. Hon av alla dessutom.
     Långsamt fylldes salen med alla barn som bodde i korridorerna på barnhemmet och ms Donna började långsamt fylla på allas grötskålar. Själv tackade jag nej, jag visste inte om jag verkligen skulle kunna äta. Vårt land skulle bli som det gröna landet. Giovanni skulle styra det och det fanns inget vi kunde göra fast att Tiffany sagt så. Vi kunde bara drömma vidare.
     Ingen nämnde något om att sir Nicholas inte satt på tronen fortfarande och stämningen var på topp, precis som om detta var en vanlig dag. Jag hade nästan lust att ställa mig upp och skrika ut till alla att vi borde sörja, men jag undrade om min röst skulle hålla. Jag ansträngde mig tillräckligt med att inte började gråta, något jag brukade göra för varendaste sak. Inte fören ms Donna ropade ut till oss att alla skulle vara tysta så gladdes jag över att äntligen kunna tänka.
     ”Hör upp!” Paus. ”Idag vill jag att vi alla välkomnar en ny pojke som ska bo med oss tills någon hittar honom,” ms Donna kollade mot ytterdörren och vi hann precis vända oss om för att se på en kille – wow – som klev in genom dörren. Tydligen hade det börjat regna för hans bruna hår hängde ner längst ansiktet och hans kläder såg ut att vara dyngsura. Och jag ska säga dig, han såg riktigt bra ut. ”Det här är Matteus”.
     Det verkade som om hon ville att han skulle presentera sig själv men han sa inte något fören hon bad honom. ”Ehm, hej?” började han skakigt och jag hörde hur han frös i rösten. ”Jag är femton år och kommer från en by i norr som blev nerbränd för en månad sen ungefär skulle jag tro och jag tänkte slå mig ner här tills någon släkting kommer och hämtar mig eller tills jag kan klara mig själv.”
    Det var jag som avbröt tystnaden. ”Låg din by vid havet i väst? Bredvid en skog med träd som skulle kunna sticka hål i himlen?” Jag vet inte riktigt varför jag frågade om byn jag kom från, för den brann ner för sex år sedan inte en månad.
     Matteus blick vändes mot min och det var som om jag kunde känna hans smärta av sorg när han såg på mig med ett par havsblåa ögon. ”Ja”, svarade han kort.
     ”Det var sex år sedan.”
     Jag fattar inte varför jag sa det där för. Min och Gabbies historia var inte alls att vi kom från havet, något jag alltid gissat mig till eftersom att min far alltid luktade kära. Min och Gabbies historia var att vi hade bott i en ladugård hela våra liv, och att våra föräldrar lämnat oss kvar. För såklart hade vi spelat syskon fast vi inte var lika alls, men för att göra det hela trovärdigt. Och där hade en karl vid namn Magnhild hittas oss och fört oss till barnhemmet. Inga detaljer hade behövts heller.
     ”Mitt blod är av havet och mitt kött av land”, var det enda han sa till mig innan han satte sig ner hos pojkarna för att ta del av måltiden.

Håret var dyngsurt när vi äntligen nådde dörren in till vår lilla skola som vi fått ta del av. Inte för att den såg speciellt rolig ut, gråa murar och en grå röd nyans på fasaden. Men idag kändes det extra grått på något sätt. Hela naturen, hela den vackra skogen. Hela alltet.
     På något sätt kändes det som om naturen sörjde över kungens död, som om vattnet som rann längst våra röda kinder var tårar och vi trampade i varandras sorg.
     Men alla verkade otroligt glada, förutom vi som hört nyheten förstås. Det var som om de inte märkte något. Som om det inte alls var sorg, bara som om det var det hedliga septembervädret som besökte oss. Visligen var det säkert det, men jag kunde inte pränta in det bara.
     ”Isabelle!” Jag hörde knappt när Sammy närmade sig. Men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hon ryckte i min kavajarm. ”Isabelle!”
     Jag blinkade några gånger för att få världen att klarna, inget hände. ”Jag hör dig Sammy, jag är inte döv du vet.”
     Min vän ställde sig framför mig och ryckte tag i mig och jag kollade bort rent reflexmässigt. ”Snälla Isabelle, det är inte som om vi kommer märka det”, hennes frustration hördes i rösten och den avrådde mig från att kolla på henne. ”Lyssnar du på mig?”
     Jag nickade. ”Jag hör dig har jag ju sagt, men jag orkar inte med det!”
     ”Vad är det med dig idag! Enda sedan frukosten har du varit helt borta som om världen kommer gå-”
     Jag avbröt henne, och jag kände på mig att min fint lagda fasad började falla. ”Kommer gå under? Med Giovanni på tronen så är jag ganska säker på att vi alla kommer brinna i helvetet!” Jag ryckte mig bort från henne och bytte sedan plats i vår lilla skara. Hon följde inte efter mig, vilket var skönt så jag bestämde mig för att gå efter den nya kille, Matteus. Några killar hade försökt prata med honom hade jag märkt men jag hade inte hört honom yttra några ord till än de sista han sa till mig.
     ”Isabelle antar jag att du heter”, mumlade killen och vände ansiktet mot mig. Det enda färglada jag sett på evigheter. Hans blåa ögon lyste genom det grå och jag kände hur jag blev alldeles varm inombords. ”Du är inte den enda som känner att världen kommer gå under pågrund av ormen.”
     ”Och hur-” jag kvävde ett fult ord”- vet du vad jag heter?”
     Matteus kvävde ett skratt. ”Det är lite omöjligt att inte veta det när din vän just ropade på dig.”
     Jag tänkte efter och kollade sedan bort för att en rodnad började sprida sig i mitt ansikte. ”Antar det.”
     Vi sa inget mer sen, utan han saktade bara ner till min takt så att vi gick tillsammans. Men jag märkte att jag bara inte var sugen på att prata. Utan att bara låt medvetandet fara iväg till en lyckligare plats.

     Dagen fortsatte långsamt och det var inte fören den sista delen av dagen piggnade jag till. Sammy hade försökt prata med mig hela dagen, bara små saker inga stora. Ungefär som: ”Undra vad vi får och äta…”, ”Vad ska vi göra när vi kommer tillbaka?” eller något likande. Men jag svarade inte, och jag vet inte riktigt varför, egentligen var jag jätte sugen på att diskutera saker med henne, men allt för många gånger kom jag på mig själv med att bara kolla genom ett svart ingenting. Eller på en sval tron men en grön orm slingrandes runt. Inget gav mig något som helst lugn. Inte så konstigt heller.
     Det var Mr Sunday som vi kallade honom som drog mig upp till ytan. ”Hej och välkomna till en ytligare en lektion”, sa han med sin röst som lät drömmande. De flesta brukade somna på hans så kallade lektioner. ”Men innan vi börjar med dagens litteratur vill jag att vi alla ägnar en tyst minut till vårs närmaste herre som gud sänt oss. Jag hoppas ni vet vad som hänt, och om ni inte gör får ni fråga någon som fått reda på detaljerna.”
     Ett ovanligt mummel började genomlyda genom salens trånga och mörka rum. Jag kände hur Sammy spände sin blick i min nacke, men jag skakade bara av mig känslan och stirrade sint på läraren.
     ”Låt sir Nicholas av Nordland vila i frid och låt gud ge oss kraften att bekämpa ondskan som nu står på vår tröskel”, började Mr Sunday och jag insåg att jag faktiskt inte tröttnade på hans prat om den guden som tros ha skapat jorden vi går på. Ren rappakalja enligt mig.
     Eleverna tystnade och alla kollade vi ner i bänkarna med händerna knutna. Själv var mina så hårt knutna att knogarna blev vita och jag var tvungen att fixa till mitt grep.
     Jag blundade och kom på mig själv med att röra långsamt på läpparna som i en bön. Jag kom inte riktigt på vad jag sa, eller varför jag sa det. Det enda jag kände ingen med det var latinet, som jag inte kunde mista. Mina läppar rörde sig fort och utformade samma rörelser lite då och då, problemet var bara det att jag var usel på latin. Riktigt urusel.
     Inte fören läraren började prata igen upphörde min bön och jag sjönk ner i stolen. Och varför hände just det där för?
     ”Isabelle”, Sammys viskning var knappt hörbar. ”Snälla, vad har jag gjort för något fel?” Hennes fråga kom inte fören halvvägs genom lektionen då de flesta nästan halvsov. Husse – som han brukar kallas – hördes det till och med snarkningar ifrån.
     Jag slängde en blick på min vän och sedan tillbaka till Mr Sunday. ”Jag vet inte”, blev mitt svar senare. För sanningen att säga så visste jag faktiskt inte. ”Jag vet faktiskt inte…” upprepade jag, mest för att förklara för mig själv, det var något jag ofta behövde göra. Att upprepa saker för min egen skull, för att klargöra saker det vill säga.
     Sammy sa inget efter, och jag orkade inte ta upp något. Istället så kände jag hur mitt medvetande långsamt började segla iväg… och innan jag visste ordet stod jag på en scen inför en folksamling. Scenen var av trä och människorna framför mig påminde mig om de som bodde i byn några minuter från barnhemmet. Jag harklade mig och började sedan prata, men inget ljud hördes. Men jag fortsatte och jag såg hur en kvinna framför mig började gråta. Hennes hår var gråspräckt och hennes barn – som jag antog att det var – tryckte sig närmare deras mor. De två sönerna försökte förskräckt trösta sin mor. Men när jag tänkte fråga dem varför de grät kom inget ljud ut, utan min mun fortsatte att prata om något jag inte förstod.
     Sen såg jag det, jag såg mig själv. Mitt kopparröda hår fladdrade i vinden och mina gröna ögon kollade arg på mig. Då insåg jag det, jag var i en annans kropp inte i min egen. Jag hade varit med om det här förut, men då med olika syner. Jag hade sett mig själv några gånger i synerna, men jag hade aldrig sätt mig så här arg och upprörd. Min mun var ihopdragen till ett sträck av ursinne. Vem var jag arg på? Jag tänkte efter och kom inte på vad det hela kunde handla om.
     Så, precis som en blixt slog ner så kände jag att jag ville ta reda på vem jag själv var. Jag vet inte riktigt hur jag kunde känna något sådant, jag visste ju allt om mig själv… ja ungefär allt i alla fall. Men det här var någon sorts känsla av både det och en stor lockelse att ville knipa den lilla rödtotten med mina bara händer. Jag sträckte ut min hand och sanden runt omkring mig började yra och lilla jag vände sig om så att håret skymde ansiktet. Några hästar sprang förbi mig och jag insåg att jag måste ha ropat ut något till dem utan att veta om det. Vad skulle jag göra?

     ”Isabelle!” Sammy skakade på mig och jag ryckte till.
     Jag kollade upp mot henne och insåg att mitt huvud låg på bänken. Åh, snälla, snälla, säg att Mr Sunday inte märkt mig. ”Va?”
     Sammy himlade med ögonen. ”Vi har slutat, Mr Sunday missade precis att du somnade. Hans blick stannade på mig istället… och jag var tvungen att läsa en sida högt ur någon konstig bok som jag inte fattade ett ord ur”, min vän suckade och jag log mot henne.
     Det var bara en dröm, bara en dröm. Men en dröm bygger alltid på något. Men vad byggde denna på?

Jag och Sammy var vänner resten av dagen. Och det verkade som om jag hade missat en del när jag inte pratat med henne. Hela eftermiddagen tillbringade vi i trädgården utanför vårt bruna barnhem.
     Det hade slutat regna men solen hade inte titta fram än så gungorna var fortfarande blöta, och varmt var det inte heller.
     ”Han har frågat om mig?” Min fråga hängde kvar ett tag i luften innan Sammy svarade.
     ”För sista gången, Matteus har frågat frågor om dig hela dagen”, Sammy suckade. ”Jag önskar att han frågar om mig istället…”
     Jag skrattade och Sammy log. ”Du har i alla fall haft mer än ett uruselt samtal med honom”, sade jag sedan och Sammy leende avtog.
     Hon lossade greppet om gungan. ”Vad menar du med att det var sex år sedan?” Hon kollade på mig med sina stora bruna ögon.
     Stämningen blev avsevärt mycket mer obekväm än innan och jag visste inte vad jag skulle svara. ”Jag vet inte, jag antar att mina föräldrar måste ha rest med oss dit för ett tag sedan, eller att den där gubben talade med oss om den”.
     Vi sa inte något på ett tag. ”Ska vi leta reda på den nya killen?” Jag försökte lätta upp stämningen, och de verkade otroligt nog verka fungera.
     Sammy nickade och hoppade upp ur gungan fortare än jag väntat mig. Jag kvävde ett skratt medan jag följde efter henne in genom den lilla svarta dörren.

Isa.

Här kommer den andra som också är namnlös, inte någon fantasi här utan en tonårsbok med trassel har ni att vänta er. Kanske ett ganska hugget slut en så länge, men har inte skrivit på den här på säkert ett år. Hoppas ni uppskattar den!


Jag drog fingrarna genom mitt blöta hår som hade lagt sig platt på min rygg. ”Det här är för fan bara slöseri med tid!” skrek jag åt min spegelbild. Den vita klänningen satt tight på min kurviga kropp, jag fattade fortfarande inte varför mamma valt ut den av alla. Mitt kastanjebruna hår stod åt alla håll, mina olivgröna ögon såg ovanligt trötta ut och till min förvåning såg det ut som om jag hade bränt mig på axlarna och i ansiktet. Något jag aldrig brukade göra, min alltför bruna hud brukade aldrig bli röd. Ett dåligt tecken.
     ”Mamma!” skrek jag sedan, men jag visste att hon inte hade tid. Hon hade börjat förberedelserna till festen, som för övrigt skulle vara om en timme. Och jag hade inte ens torkat håret, eller sminkat mig.
     ”Inte nu gumman!” ropade mamma tillbaka, jag störde mig på att hon kallade mig det fortfarande, det var okej till tio. Men nu när jag just fyllt fjorton, nä då kunde jag hemskt gärna stå över.
     ”Kan jag inte bara dra på mig shortsen och mina Converse?” Min vanliga klädstil, enkelt men snyggt. Okej, inte enligt mamma.
     Jag fick inget svar, mamma hade faktiskt tvingat mig att ha på mig klänningen. Eller hotat, om jag ska vara exakt. Jag suckade, midsommar var verkligen det värsta. Jag och min familj hade inte varit med och firat på fem år, men nu när det var vår tur att hålla allt så kunde mamma eller pappa inte tacka nej. Syrran klagade inte, hon såg det som en härlig upplevelse att smita iväg med Tim, tills idag i alla fall. Tim hade fått någon konstig sjukdom, han hade varit tvungen att lämna oss. Till hennes otur, men till min lycka. Jag skulle inte vara den ända som skulle plågas idag.
     ”Michan!” Mammas röst, syrran hade väll tagit på sig en för urringad klänning. Säkert den svarta. ”Snälla gå och byt om, du kan inte visa upp dig sådär heller. Lisa skulle tro att du var galen.” Mamma i ett nötskal, skulle alltid skylla sina egna känslor på någon annan, speciellt på farmor.
     Jag hörde hur Michaela gick med tunga arga steg uppför trappan, jag förstod hur frustrerad hon var. Hon var sexton, en snygg en också om jag skulle vara ärlig. Ett riktigt skandinaviskt utseende, eller i alla fall som alla förväntade sig att en ung svensk kvinna skulle se ut. Naturligt blont hår, ljusblåa ögon och en slank lång kropp.
     ”Isa, kan jag komma in?” Hon brydde sig inte om ett svar, utan öppnade direkt. Och jag hade haft rätt, den svarta urringade klänningen var just den hon hade dragit på sig. Den var vacker, speciellt på henne, men jag förstod mamma ändå. Svarta kläder på midsommar var inte så snyggt.
     Jag mumlade ett ”hej” och himlade sedan med ögonen mot min spegelbild.
     Michan strök bort ett hårstrå som ramlat ut ur hennes fläta. ”Ska jag hjälpa dig?” undrade hon sedan, och tog upp hårtorken som låg på min lilla säng. Och när jag säger liten menar jag det.
     ”Gärna”, mumlade jag. Michan satte genast igång torken och började rufsa runt mitt tjocka hår. Vi skulle aldrig lyckas, det kände jag på mig.

     En halvtimme senare så var vi båda klara, Michan hade bytt klänning till en ljusblå lite längre. Den passade hennes ögonfärg, jag undrade gång på gång varför hon inte tagit på sig den från början.
     ”Men vad fina ni är”, mamma log lyckligt. Hon rent ut sagt älskade när vi klädde upp oss, tyvärr hände det bara tre gånger om året. Midsommar, jul och nyårsafton.
     Jag grymtade till svar, jag kände mig inte speciellt hemma i klänningen. Och mitt uppsatta hår gjorde det inte bättre, Michan hade verkligen tagit i med hårdhandskarna när hon försökte sätta upp det till en lyckad bulle. Jag fattade inte varför hon också envisades med att sätta upp det.
     ”Flickor”, pappa ropade utanför stugan. ”Kan ni komma hit och hjälpa mig med dukningen?”
     Jag vet att det låter konstigt att pappa dukade, men han kan inte laga mat så han får alltid på sig den biten av mamma.
     Jag strök bort luggen ur ögonen och grimaserade till svar. ”Jaja”, han hade nog fixat placeringar till alla. Och säkert glömt bort mig, eller Micha för den delen.
     Vi lunkade ut till altanen där pappa stod med några färgglada lappar. Himlen var ovanligt klar för att vara midsommarafton, det brukade oftast regna mitt på dagen.
     ”Vilka är det som kommer nu igen?” mumlade pappa och tryckte puttade glasögonen längre upp på hans krokiga näsa.
     Jag och Michan kollade mot varandra, inte visste väll vi det.
     ”Öh…” började jag. ”grannarna och farmor?”
     Pappa vände sig om och rufsade till sitt gråa hår. ”Mer specifikt Isa, vad heter alla?”
     Det var ett problem med pappa, han såg ovanligt intelligens ut med sin längd, sitt gråa hår och isblåa ögon. Men det var bara en synvilla, något jag märkt på senaste tiden. Hans minne var dessvärre lite sämre.
     ”Familjen Larsson kommer tror jag”, Micha himlade med ögonen och skakade på huvudet. ”Jag vet inte några flera.”
     ”Skulle inte de där”, hjärnstopp, en känd symptom som jag ofta fick. Ärvt från pappa. ”Öh… ni vet de där…”
     ”Nej det vet vi inte”, svarade de andra i mun på varandra.
     Vi funderade ett tag, inget kom fram så vi ropade helt enkelt på mamma. Hon rabblade såklart upp alla, fortare än vad pappas penna kunde gå. Så hon fick ta om det några gånger.
     Pappa bet på pennan, han var stressad. ”Susanne Ingmarson? Hon den där som gnäller på allt?”
     Jag mindes henne när pappa väll sa hennes namn igen. Hon var en riktig surkärring som ingen tyckte om, jag fattade inte ens varför hon skulle vara med och fira.
     ”Ja hon”, suckade mamma och gick in igen.
     Vi delade fort ut alla lappar runt bordet. Jag skulle få sitta bredvid två killar, Dennis och Fredrik. Tydligen var de mina barndomskompisar. Något jag hade glömt, men som pappa tydligen mindes till min och Michans förvåning.
     Sen var det bara att vänta, alla skulle komma med båtar. Vi hade vår stora ö för oss själva, inte för att vi var rika eller så men när mormor och morfar hade dött så ärvde mamma allt, hon var ensambarn som tur var så vi behövde inte dela. Michan och jag satte oss i varsin hängmatta mitt på den stora gräsplätten där vi två brukade spela fotboll. Målet stod fortfarande kvar, men nätet var sönder sedan länge.
     ”Synd att Tim blev sjuk…” muttrade Michan. Jag hörde verkligen besvikelsen i hennes röst, Tim och hon hade planerat den här sommaren i över ett halvår, och nu blev han sjuk. Vi visste inte ens om han skulle komma tillbaka hit efter han blivit frisk.
     Jag svarade inte, själv hade jag aldrig riktigt haft en pojkvän. Eller, jag hade haft en i ettan. Men jag gjorde slut efter tio minuter, inget långvarit förhållande. Inte heller var jag intresserad av någon kille i min klass. Alla var bara rena fånar, förutom Kalle. Men han var bara min vän, för tillfället. I alla fall för mig, Frida min bästa kompis sa att han spanade in mig hela tiden, men ärligt talat skulle jag inte märka det?
     Den svala vinden fläktade mitt ansikte, det var faktiskt riktigt varm. För att vara juni om man säger så. Dessutom så borde det blåsa mer, i skärgården brukade det inte vara så lite vind som nu. Men man ska väll vara glad åt det man får. Jag skrattade lite lågt åt mig själv och Michan kollade på mig med en sådan där konstig blick.
     Sedan hörde jag en båt, en motorbåt. Någon var redan på ingång, eller de var väll på gång. De skulle nog inte komma förens om en kvart. Men det var väll lika bra, vi behövde nog ganska mycket hjälp med stången.
     Motorbåten kom närmare, men jag brydde mig faktiskt inte om att öppna ögonen när jag hörde att mamma och pappa kom utspringande för att hälsa de välkomna.
     De utbytte några hälsningar och något skratt klingade högt över det andra. Skrattet fick mig att piggna till, jag kände till det konstigt nog. En bild på ett stort äppelträd träde fram ur mitt inre. Jag visste inte var det kom ifrån, men jag hade alltid försökt att förtränga mina somrar här sedan för något år sedan. Så alltid när jag kom hem från semestern och Rikard, min lärare, frågade i skolan vad jag hittat på så svarade jag oftast ”stugan”. Inga detaljer, allt för att glömma.
     Men skrattat gjorde så att jag log, jag var bara tvungen att öppna ögonen för att se vem det kom ifrån. Så jag gjorde det.
     Det var en familj som ställt sin båt intill vår stora segelbåt. Jag såg inte så noga riktigt vilka som var med, men det var fyra personer. En kvinna i mammas ålder, fyrtiofem kanske, en äldre man och sedan två killar i min ålder. Alla hade sandfärgat hår, ännu något minne ploppade upp i mitt huvud. Ett stort rött hus, som vårat vita. Ganska många avlånga fönster, en stor trappa med en stor port.
     ”Vilka är det?” viskade jag till Michan som också hade stängt ögonen.
     Michan blinkade några gånger innan hon satte sig upp. Hon studerade familjen länge, och jag kände på mig att hon kanske inte hade glömt dem.
     ”Sandberg”, svarade hon kort. ”Den äldre av killarna var jag typ ihop med förut”. Michan suckade, och jag förstod att det var han som gjort slut, inte hon. ”Den yngre är den där killen som du var med när du var liten, Fredrik. Han är typ en kopia av någon slags fotomodell känns det som.”
     Det förvånade mig att hon visste så mycket så jag frågade om det.
     Hon svarade kort. ”Jag var hos dom förra året.”
     Det kom jag inte ihåg, men mer kunde jag inte fråga. Mamma ropade på oss för att komma och hälsa. Själv var jag ivrig att se vem den där Fredrik egentligen var, själv kunde jag ju inte minnas ett dugg av honom.
     Så jag och syrran kastade oss upp ur hängmattan, som knakade till. Men vem brydde sig? Förutom pappa och mamma då.
     Det kändes som en evighet att gå. En konstig känsla, ungefär som på en match vid straff. Allt gick för långsamt, men i slutändan gick allting för fort.
     Mamma såg ganska missnöjd ut när vi kom gående, hon hade velat att vi skulle kommit direkt. Sån är hon, hela tiden. Men hon fortsatte glatt att prata om saker som jag ansåg alldeles för ointressanta för att uppmärksamma.
     ”Nu kommer ni!” Det var pappa till min förvåning som sa det, det brukade oftast vara mamma. Petiga lilla mamma.
     Hela familjen Sandberg vände sig om för att granska oss, och jag kände hur jag var tvungen att inte kollapsa när jag kollade på honom.
     Fredrik såg verkligen inte ut som jag hade tänkt mig. Hans sandblonda hår lekte med vinden och hans ögon genomborrade mina. De var varma och blå, en såndan där färg man bara kunde drömma om. Han var inte så lång som hans bror, men någon centimeter längre än mig borde han vara. Men han såg helt… jag fann inga ord.
     Jag viskade ett tyst” hej” medans jag försökte att koncentrera mig på allt annat förutom han och rodnaden som troligen hade spridit sig över mitt solbrända ansikte. Michan gjorde desamma, och jag insåg att det var tur att Tim blivit sjuk. Annars skulle hon haft det svårt, Fredriks brorsa såg ungefär ut som om han var hämtad ur en berättelse (Fredrik kunde man inte jämföra ens med en berättelses sagoprins). Han hade lite lockigt hår, men mer gråa ögon än Fredrik. Ungefär som resten av hans familj, alla såg för övrigt ut som de var kungliga. Jag fattade inte hur jag kunde glömt den familjen, speciellt Fredrik. Det kändes omöjligt. Helt fullständigt omöjligt.
     Jag vaknade ut mina drömmerier när Fredrik sa hej tillbaka. Hans röst fick mig att nästan tappa andan (Överdriver rektion, jag vet). Så jag vände mig om precis som om jag skulle kolla efter en geting som vi hade fullt av på vår ö, men egentligen så var det bara för att dölja mitt ansiktsuttryck.
     Föräldrarna började genast inleda ett nytt samtal som verkade handla om hus. Och jag kände hur jag måste säga något mer, så jag vände mig mot brorsorna och försökte komma på något.
     Michan räddade mig. ”Ska vi börja fixa stången kanske?” När vi väll skulle bli ensamma skulle jag tacka henne, om jag kom ihåg i alla fall.
     Fredrik log åt idén, men hans bror, som tydligen hette Gustav, tvekade och svarade att han hellre skulle ta det lugn med en läsk. Men Michan drog med sig honom, hon är ganska stark faktiskt. Tränar minst tre gånger på gym i veckan.
     ”Det var länge sedan”, sade Fredrik, vi gick tydligen först.
     Jag öppnade munnen för att säga något när Gustav försökte skälla ut Michan för att hon tvingade honom med på detta, och jag skrattade. Det gjorde Fredrik också, det var skrattet jag hört förut. Som musik i mina öron.
     ”Ja, det var det väll”, svarade jag när Michan och Gustav argumenterat klart och jag hade hämtat andan.
     Fredrik höll med, sedan så var vi tvungna att lyssna på våra syskon igen.
     Michan verkade som vanligt vara inställd på sin sak, och Gustav visade sig var exakt som hon. Men han gav faktiskt upp, och plockade upp en av hinkarna med blommorna för att sedan bära den till andra sidan gräsmattan där stången skulle stå. Michan tog också en, och då var det bara en kvar.
     ”Jag tar den”, Fredrik skrattade åt mig när jag höjde på mitt smala ögonbryn till svar. ”Vad är det?”
     Jag gillade verkligen hans skratt, men nu var det faktiskt så att jag bodde här och ville visa för honom att jag klarade av det. ”Du är gäst, jag tar den.”
     Han ryckte på axlarna och jag lyfte upp hinken. Den vägde inte så mycket, men var stor och klumpig.
     ”Okej, lite hjälp skulle inte skada”, sa jag när vi gått en bit, Fredrik skrattade igen. Han verkade trivas med att skratta.
     Han tog tag i hinken med ena handen och vi gick tillsammans med den till den delen av gräsmattan vi skulle sätta upp stången på.
     Vi satte ner den ungefär samtidigt som de andra, vi hade blivit mycket snabbare tillsammans när vi bar den.
     ”Bra”, Michan tog kommandot. ”Då behöver vi bara klä den!” Hon pekade på den stora högen med ris som vi samlat dagen innan. ”Isa och Fredrik ni kan börja fixa med kransarna, så tar jag och Gustav hand om stången tills ni är klara.”
     ”Okej”, svarade jag, och tog genast tag i en av stålringarna som låg vid mina fötter. ”Men jag tror jag sätter mig lite längre bort då.” Fredrik nickade instämmande, jag skulle försöka att få ingång något slags samtalsämne med honom.
     Vi satte oss ner, när vi flyttat blommorna, på en bänk vid husknuten. Jag började genast fixa till min egna, egentligen så var det faktiskt det ända som jag gillade med midsommar.
     Fredrik verkade ha lite svårt med att förstå hur han skulle lägga allt, men han verkade inte vilja be om hjälp.
     ”Behöver du hjälp?” fnissade jag och satte ditt ännu en gren. Han kollade förvånat upp på mig, och jag såg genast på honom att han aldrig gjort det förut.
     Fredrik grimaserade. ”Ja, det skulle jag nog behöva. Jag fixade bara att sätta upp stången förra året.”
     Jag nickade, och visade sedan långsamt hur jag gjorde. Han verkade fatta direkt vad man skulle göra och inte mindre än tio minuter började vi dekorera våra kransar. Vi pratade knappt, jag påpekade en gång att solen gick i moln. Jag blev genast generad när det visade sig att solen skymdes av huset, Fredrik bara skrattade åt mig.
     ”Vi blandar allt tycker jag, då blir det finast. Och det ser ganska lustigt ut om de ser alldeles för olikt ut.”
      Fredrik mumlade ett ”ja” och skakade sedan på huvudet.
      Jag rynkade pannan, och han började skratta. Jag tror aldrig jag hört en person skratta så ofta. Men jag var faktiskt glad åt att han gjorde det, enligt mig så lättade han stämningen då.
     ”Varför skakade du på huvudet?”
     Fredrik strök bort lite hår ur ansiktet, hans hud var en aning ljusare än min och såg mer ut som om den inte var naturligt så. ”Det är så lustigt att se dig efter alla år. Jag har aldrig tänkt mig dig äldre än förut, har aldrig kunnat göra det heller.”
     Jag kände hur mina kinder hettade, jag hade glömt honom. Men han mindes mig tydligen, och verkligen inte bara glimtar, han verkade minnas mig på detalj.
     ”Varför har ni inte kommit och hälsat på egentligen?”
     Jag visste inte svaret så jag ryckte bara på axlarna, och återgick sedan till min krans. Han gjorde detsamma, men verkade fortfarande vilja veta. Så jag svarade bara ett kort ”jag vet faktiskt inte” för att lätta upp stämningen igen. Men oturligt nog lyckades jag inte.
     Det gick mycket fortare att fixa klart allt, men jag vill inte hjälpa till med att dekorera stången. Så jag satte igång med en krans till mig av prästkragarna som låg i en av hinkarna.
     Fredrik vände sig mot mig när han var klar. ”Ska du inte hjälp till med stången?” viskade han.
     ”Skulle inte tro det”, sa jag och skrattade. ”Att fixa kransar är mer min grej…”
     Fredrik skakade på huvudet medans han höll tillbaka ett skratt. ”Gör en till mig också”, sa han sedan när han kvävt det.
     Jag kollade oförstående på honom.
     ”Som du alltid brukade göra, men snälla ta inga rosa blommor.”
     Jag log mot Fredrik och höll sedan upp den lilla del jag gjort. ”Du får vänta ett tag bara, först så ska jag göra en vacker till mig.
     Fredrik tänkte lägga en kommentar när Michan kom stapplande. ”Vad gör ni latmaskar, ni får ta och hjälpa till med stången.”
     Jag slängde min blomsterkrans på Fredrik och kollade oförstående på Michan. ”Vad menar du? Det var faktiskt Fredrik som tänkte ta och smita. Kolla vad han gör!”
     Michan skakade på huvudet och gick fort ifrån oss, hon tålde inte min humor ibland.
     ”Vad det nödvändigt att kasta den rakt i ansiktet?” Fredrik skrattade och gav tillbaka blommorna jag kastat på honom.
     Jag skrattade tillsammans med honom. ”Nej det var det väll inte, men jag är faktiskt inte så bra på att sikta när jag har annat för mig.”
     Fredrik skakade på huvudet och bad sedan mig fortsätta så att han skulle få sin. Så jag gjorde som han sa, och blev ganska fort klar. Nöjd blev jag också.
     ”Första check”, sa jag som pappa brukade säga när han gick efter en lista i mataffären.
     Fredrik log snett mot mig när jag satte den i håret. Jag tyckte faktiskt om kransar, och gjorde gärna dem ofta. Man skulle inte tro det om mig om man såg mig en helt annan dag en midsommar, eller inte vad jag tror i alla fall.
     Sen började jag med Fredriks i tystnad. Jag kände hur han studerade det jag gjorde, men jag försökte att inte bry mig så mycket om det. För ärligt talat tror jag bara att jag helt enkelt njöt av att han kollade på mig, mig av alla. För man kan inte direkt säga att vår utsikt var dålig.
      ”Isa!” Jag kollade upp. Min egna gamla skruttiga farmor kom gående över gräsplanen med stapplande steg och käppen i högsta hugg.
      Jag ställde mig upp och gav den påbörjade delen av kransen till Fredrik, sedan sprang jag fram och kramade han. ”Hej farmor”, sa jag mot hennes hals. Hon var kortare än mig, men inte så mycket så att folk såg skillnad utan det var mest vi två som gjorde det.
      ”Men vad du har växt lilla vän, precis som Michaela”, Farmor tog tag i mina axlar med sina svaga händer. ”När ska ni sluta växa?”
     Jag ryckte på axlarna och hennes små ljusa ögon som pappa ärvt rynkades av leendet som spred sig på hennes lilla mun. ”Jag vet inte farmor, men jag slutar nog snart”.
     ”Säg inte det du”, mumlade hon och vände sig sedan mot Fredrik. ”Och jag tror du äntligen har fått hit henne Fredrik!”
     Jag vände mig om precis för att se att en rodnad steg på hans kinder. ”Antar det Helena”, svarade han och fick lika så en kram.
     Jag visste att alla på öarna hade god kontakt med farmor, och alla såg henne som deras. Så det förvånade mig att han kallade henne Helena vilket inte många gjorde vad jag hört. Fast det förstås, inte så många hade träffat min farmor när jag varit med.
      Farmor kollade sedan mot bänken. ”Oj, jag ser att jag stört er. Men men, nu ska jag ge mig iväg till Michaela och kolla hur hon ser ut…” Hon började stappla iväg innan vi kunde hejda henne, så jag och Fredrik återvände till bänken.
      Jag fortsatte med kransen, och han verkade ha hittat en kniv och en pinne som han började tälja. ”Så du har saknat mig?” Påståendet hängde i luften ett tag och jag förväntade mig inte att få något svar.
      ”Kan man väll säga”, mumlade han. ”Du vet, ibland vet man när något saknas. Och Sandra har verkligen plågat oss andra den senaste veckan, du vet hur hon är…” Han skrattade för att lätta på stämningen och jag lät mig glidas med och ett skratt undanslapp mig.
      Men jag svarade inte utan frågade istället om jag kunde testa kransen. Han nickade och jag kollade. ”Precis”, sade jag med ett leende liggande på läpparna. Hans hår kändes som silke under mina små fingrar och jag kunde inte låta bli att testa lite till innan jag band ihop ändarna. ”Så där ja! Då var det klart!”

Eve.

Här kommer den första, som faktiskt inte är döpt men jag har valt att kalla den Eve eftersom att följande huvudperson heter just det.
Denna berättelse handlar om Eve och hennes systers flykt från deras hem, fantasy rakt igenom fastän att det kanske inte märks.
Behövs nog en del redigering om jag ska fortsätta, men ni får klara er! Haha.
Enjoy!


Röken var tjock i halsen, och jag kände hur min svettiga hand kämpade för att hålla kvar i min lillasysters arm. Vi var tvunga fortsätta vidare, vi kunde inte stanna nu. Inte nu när vi redan var påväg undan, bort från byn, bort från far.
     Jag såg inga människor runt omkring oss, men jag kunde känna dem och deras medvetande. Jag kunde höra deras flåsade andetag och hur deras skor trampade på den mjuka gräsplätten runt oss. Jag visste att jag troligen inte skulle se någon av dem igen efter det här, om jag skulle se något alls var jag inte heller säker på. Jag var inte säker på något längre, ingen tro fanns kvar i min själ. Allt jag ville tänka på och behövde tänka på var att fortsätta springa bort från huset, bort från tryggheten.
     ”Jag vill tillbaka,” min lillasysters rop hördes knappt fastän att vi var sammanlänkande. ”Jag vill inte lämna pappa!”
     Jag svarade inte, om jag skulle svara visste jag att jag skulle vända om. Utan tvekan, utan någon tanke på konsekvenserna. Fars vilja var att vi flydde, hans sista önskan. Och jag hade lovat honom att fullfölja den, som tack vare allt han gjort för oss genom åren. Jag kunde fortfarande höra hans röst eka genom vårt lilla stenhus, hur han ropade att det var dax; de hade hittat oss, efter alla dessa år och nu hade de slutligen hittat oss här i Stormfjäll.
     ”Snälla Eve”, jag stängde ute hennes röst så bra jag kunde men sista meningen trängde sig ändå fram. ”Släpp taget om mig.”
     Jag stannade så fort att jag inte ens märkte det själv och min lillasyster flög rakt in i mig. Jag vände mig om och kollade in i hennes stora smaragdgröna ögon, jag kunde se hennes tvivel glida förbi i hennes ostadiga blick som fort drogs bort från min. ”Jag tänker aldrig lämna dig Cecija, aldrig. Heller dör jag än lämnar dig kvar här för att dö en plågsammare död än du kan tänka dig. Vi måste springa, vi måste fortsätta för vår fars skull. För landets skull.”
     Hon mötte återigen mina ögon. Gröna mot gröna, lika som bär. ”Jag orkar inte,” var allt hon sa och jag såg hur en tår långsamt gled nerför hennes rosenröda kind. Jag klarade inte av att se på henne, röken hade gett hennes hy en grå nyans och hennes eldröda hår såg jag inget spår av under sjalen jag virat runt hennes huvud som skydd mot blinkarna.
     Utan ett ord till lyfte jag upp hennes tunna kropp i mina armar, och började ta mig framåt, men inte mot havet som far bett mig, utan mot skogen.
     Jag visste att soldaterna inte skulle vilja lämna ett allt för stort spår efter sig, de skulle styra elden bort från skogen för att inte förstöra naturen runt omkring byn. Och skogen kände jag bättre än något annat. Jag kände till alla vrår, och visste allt som var ätbart. Cecija skulle bli glad för att vi inte lämnade fastlandet, men jag visste att far skulle blivit rosenrasande vid blotta tanken. Men han skulle aldrig få veta. Nu var det jag och Cecija mot världen.
     Jag kände hur luften blev renare när vi vände riktning, medvind var både för- och nackdel. Jag kände hur min syster skruvade på sig i mitt grepp, men hon vågade inte yttra ett ord om  vårt byte av väg, vilket gjorde både mig lättade och upprörd. Hon visste att jag trottsade vår far, något hon aldrig skulle göra om det inte gällde livet. Och hon visste att livet var på andra sidan havet och att det skulle ha varit på tiden att ge sig av till ett land med fred, men ändå sade hon inget som gjorde att jag skulle ändra riktning. Inget hot, ingenting.
     När vi nådde skogsdungen så satte jag ner Cecija och tillät mig själv att vila. Utan vila skulle vi aldrig komma bort från soldaterna, inte ens med min och Cecijas styrka.
     Vi fortsatte under tystnad, men jag hörde gång på gång hur min syster snörvlade. Min hals var tjock av tårar, men jag kunde inte förmå mig att släppa ut dem. Inte framför henne, och definitivt inte innan vi funnit ett tryggt ställe. För visst skulle soldaterna leta i skogen, men med försprånget vi hade skulle vi kunna sova någon timme innan vi behövde leta reda på något ställe att gömma oss på.
     Mina steg blev tunga och jag kände hur vi båda saktade ner långsamt. Det var inte fören solens ljus började göra himlen ljusare som jag insåg att vi skulle vara tvungna att stanna snart. Vi båda var trötta, och utan vatten och mat skulle vi snart bli på grinigt humör. Jag drog ner handen i den lilla skinnsäcken jag hunnit packa och kunde känna min knivs handtag finna mina långa brunbrända fingrar. Det var det enda vapnet jag hunnit finna, min pilbåge och mitt svärd var försvunna. Soldaterna skulle troligen ha tagit dem som hämnd. Jag lät mina fingrar ströva runt fritt i säcken och hittade sedan vad jag letat efter, min vattenkälla, min vattenflaska. Jag drog upp den ur påsen och gav den till min syster. ”Drick”, var allt jag sade och hon behövde inte någon mer uppmaning. Hennes djupa klunkar gjorde att min hals kändes mer torr än vad den var och när hon var klar så drack jag upp det sista. Så mycket för att jag tagit med vatten, som jag förmodade skulle hållit längre. Men vad skulle vi ha gjort.
     Det slutade med att vi slog oss ner i en liten grotta som luktade allt annat än fräscht, jag rynkade näsan men drog mig ändå inåt. Den var inte bebodd, och om den var det så hade ingen varit hemma på länge.
     Cecija somnade så fort hon lade sig ner, utan några små klagomål låg hon där och sov som om inget hänt. Som om ingen upptäckt oss. Jag önskade att jag kunde göra detsamma, men jag visste att jag skulle vara tvungen att vakta någon timme. Sen kunde jag få en kort sömn.
     Efter att försäkrat att jag packat med lite torkat griskött så gick jag ut ur grottan för att öppna mina sinnen som jag så ofta fann fridfullt. Kanske skulle skogen kunna sjunga för mig om min mor som den som ofta gjorde. Eller kanske till och med om hennes folk, mitt och Cecijas folk. Jag satte mig ner på en sten strax utanför och blundade för att vända min koncentration till mina små spetsiga öron. Bemötandet var plågsamt först, eftersom att allt jag kunde höra var hur skogen plågats under branden men allt eftersom jag sjönk ner i min meditation så kunde jag höra undermelodierna. Jag log för mig själv när jag hörde hur löven prasslade av behag, för de var glada att jag tog mig tid och dem. De sjöng om det förflutna… om det som aldrig mer kunde vara. Om det vackra och underbara.

Jag öppnade ögonen så fort jag hörde min lilla syster tysta gäspning, och ställde mig fort upp. Hur länge att jag suttit stilla? Hur länge sedan var det min far ropat åt oss att springa? Förlusten kom som en chock för mig, jag hade lurat iväg mig själv från verkligheten. Jag kände hur min hals snördes åt, och jag lät en tår falla. Det var så mycket jag skulle fälla åt min far, det lovade jag mig själv. Aldrig skulle jag gråta över hans död, aldrig skulle jag tvinga mig själv att se tillbaka till det som varit.
     Cecija kom klivandes ut ur grottan precis efter tåren fallit till marken och lagt sig tillrätta bland de gamla bruna löven. Hon var alldeles rödögd, men såg inte ut att ha gråtit. Min syster var hård när hon ville det, och just nu var en av de gångerna.
     Hon hade tagit av sig sjalen som jag lindat runt hennes hår. Hennes hår var rakt och slätt, och i solens ljus kunde jag nästan inbilla mig att hennes år brann. Hennes hy var inte lika brun som min, mest dels för att hon inte jobbat lika mycket på åkern som jag gjort och för att jag ärvt min hy från vår mor och hon från vår far. Annars var hon en kopia av våran moder, till och med de spetsiga öronen som stack upp i håret. Vi var också nästan kopior, bortsett från mitt otroligt lockiga hår och stora läppar. Hennes var överläpp var tunn och var i en vacker obalans till underläppen.
     ”Hur mår du?” Jag var tvungen att fråga.
     Hon svarade inte utan sprang rakt in i min fram och omfamnade mig i sina små armar. Hennes huvud nådde till min mage och jag kände hur min luft tömdes på ett sådant där skönt sätt.
     ”Allt kommer bli bra, jag lovar.”
     Hennes ljusa röst var knappt en viskning. ”Var ska vi?”
     Jag hade inte funderat på saken, men innan jag hunnit tänka efter så visste jag. ”Den vackra byn som mor alltid talade om. Freden.”
     Cecija nickade, och vi stod kvar på samma sätt i några minuter. Både för att vi behövde vara nära och för att känna någon trygghet. ”Jag kan vakta”, sade hon sedan plötsligt och lösgjorde sig från mitt grepp.
     Jag skakade på huvudet. ”Nej, vi tar oss till Tordal först.  Det kan bara vara någon timme. Där bor vi hos den gamla farbrorn som far alltid har talat så väl om. Kanske kan vi stanna där någon dag.”
     ”Är du helt säker?”
     Jag nickade. ”Men innan det så får vi nog hitta någon bäck att tvätta oss i. Om vi kommer så här så kommer de aldrig att ta i mot oss.”
     Cecija granskade sig, och nickade sedan med huvudet instämmande. Hon kröp in i grottan igen, för att lämna mig ensam ett tag till.
     Vi fortsatte vår vandring, och jag kände hur stämningen var låg som ett dis runtomkring oss.

paperback.

Tjena mittbena, välkommen till mig och min berättelse-blogg. Här skriver jag på mina olika små idéer som poppar upp lite då och då i mitt huvud. Men innan du läser, så bli inte rädd ifall jag får för mig att döda en person mitt i; det är bara en del av mitt roliga jobb som gud i, och jag har oftast ingen idé om hur hela alltet ska sluta förän det är slut. Och ibland så kommer det lite stav och grammatik fel; skyll det på min ålder. Hoppas ni uppskattar det ni läser, ha en über bra dag!

RSS 2.0